Läser just nu (trots åtta timmars arbetsdag)

Att återhämta sig från utmattning var ju bra mycket lättare så länge jag jobbade deltid. Att jobba heltid var lite svårare (bespar mig tips om att gå ner i arbetstid, jag är en tänkande människa). Åtta timmar är så enormt många timmar. Sex timmar är en perfekt arbetsdag. Påminns återigen varför jag röstar på Vänsterpartiet och alltid har gjort.

Hur som helst. Jag vänjer mig lånsamt vid alla dessa timmar som ska jobbas, och den här veckan har jag till och med lyckats hitta tillbaka till läsningen, som legat på is ett tag. Detta läser jag just nu:

Mitt liv som dront – Helena von Zweigbergk okej. Den här har jag faktiskt läst ut, vilket ni som följer En förbannad podd på Instagram vet. Älskade den, så den får vara med här. Helena ser tillbaka på sig själv och bitar av sitt liv som dront. Dvs en person som glatt och ibland desperat lallat omkring och inte riktigt kunnat sätta sina egna gränser. Hon pratar om kvinnligt kodat språk, åldrande och varför uttrycket ”ta ingen skit” är naivt. Som ett extra långt sommarprogram!

Everything Here Is Beautiful – Mira T. Lee den här köpte jag som engelsk pocket på Pocketshop. Både i formatet och i språket! Den inleder lite lömskt ur Miranda perspektiv, vilket fick mig att tro att boken handlade om henne. I själva verket handlar den om systern Lucy ur perspektivet från dem som står henne nära. Boken kretsar mycket kring Lucys psykiska sjukdom, men i bakgrunden finns hela tiden en historia om att vara invandrad i en ny kultur. Jag gillar den och hoppas att den översätts här hemma. Har cirka femtio sidor kvar.

Dina händer var fulla av liv – Suad Ali Började på den här som ljudbok idag och gillar både berättelsen och inläsningen. Boken handlar om Nora och hennes liv från från uppväxt och tonår i Somalia, till flykt och helt nya livsvillkor i Sverige. Jag har ett relativt stort intresse för politik i olika afrikanska länder, men pratar lika sällan om det som mitt intresse för IRA eftersom att jag helt enkelt har för dåligt minne för att diskutera något. I alla händelser: jag tror att jag kan rekommendera den här även om jag knappt kommit en fjärdedel in i den ganska korta boken.

Migrän och Ratched

Sedan i mars har jag haft migränattacker. Minst två i veckan, någon sällsynt härlig vecka har jag gått migränfri. Har jag inte migrän ligger jag förmodligen i leda, påverkad av någon ny medicin jag testar. Detta gör så klart att jag inte kan planera för särskilt mycket just nu. Jag kan sällan träna som jag vill, kan absolut inte dricka rött vin. Orkar inte med för stora sällskap, för långa stunder framför datorn eller för tunga böcker. Över huvud taget orkar jag inte läsa särskilt mycket alls. Det suger så klart. Jag älskar ju att läsa.

Däremot klarar jag att sticka framför tv-serier och det får jag säga är en jäkla tur, för hade jag inte klarat av det hade jag förmodligen imploderat av bitterhet. Just nu stickar jag en Järbo-tröja till Isak och en Poisongrrrrl-top till mig – jag lovar att lägga upp bilder oavsett om det blir av skam eller skryt. Samtidigt som jag stickar, tittar jag på den här fenomenala serien:

RATCHED (L to R) SARAH PAULSON as MILDRED RATCHED in episode 101 of RATCHED Cr. SAEED ADYANI/NETFLIX © 2020

Ratched på Netflix. Har aldrig sett något så bra med ett så starkt och helt självklart läppstiftfokus – vill på riktigt vråla rakt ut minst en gång i varje avsnitt på grund av läppstiften. Serien bygger på karaktären syster Ratched – ni vet, sjuksköterskan som manipulerade psykiskt sjuka patienter i Gökboet. Kontrasten mellan den bjärta scenografin och den mörka historien är magisk. Dessutom är Sarah Paulson är helt självklar i rollen som Ratched. Obehagligt, snyggt, uppslukande. Befriad från mossigt tema där män leder historien och alla dialoger. Tips!

Varför vi aldrig kan bli helt jämställda

Jag och min partner kan dela på disk, barn och hyra men vi kommer aldrig kunna dela på bördan av det sociala ansvaret som ligger på kvinnor. Jag tänker till och med skriva att män i heterorelationer, eller män i relationer med kvinnor över huvud taget, inte ens kan förstå detta ansvar.

Kvinnor förväntas le, serva, prata, erbjuda sig och helt och hållet ägna sin existens till att andra ska ha det trivsamt. I bakgrunden givetvis – ta för mycket plats passar sig inte. Är vi trötta förväntas vi sätta det åt sidan, och de få gånger vi inte behöver det är vi ändå så pass skadade av strukturen att det dåliga samvetet kommer så fort låren nuddar soffan. Med detta menar jag inte att män inte är sociala varelser, utan att det är det på helt andra villkor. Det vill säga på inga villkor alls egentligen.

Kvinnor som inte ler och inte kallpratar och inte erbjuder sig att ta disken är sura, konfliktsökande, lata, har mens, diagnoser och attitydproblem. Män kommer lättare undan med att muttra i ett hörn. Jag ser hur flickvänner, fruar och kvinnliga partners inklusive jag själv förväntas ta på sig en serviceroll vid större tillställningar medan männen höhöhöar runt grillen, pratar politik runt middagsbordet eller sitter tyst i soffan med sin mobil. Det spelar ingen roll vems ursprungsfamilj det är – kvinnorna har i större utsträckning ansvaret för den allmänna stämningen och servicen.

Om jag går igenom mina och mina vänners förhållanden genom åren, vad ser jag då? Att kvinnorna mycket oftare skapar relationer med svärmödrar och svägerskor och gullar med ingifta killens barn från förra äktenskapet. Mirakulöst blir den som har kontakt inför julaftnar och födelsedagar. Männen har sällan dessa relationer alls. Beror det på att kvinnor nio gånger av tio kommer från ”svårare familjer”? Knappast. Förväntningen är helt enkelt annorlunda. Det är inte okej att smita ifrån ett socialt ansvar om du är kvinna, och i det sociala ansvaret ligger flera relationsbyggen.

Ja jag vet. Det finns tusen undantag och gränsfall och just din man är fantastisk. Städar, tvättar, lagar all mat till festerna, ställer upp och har en jättebra relation med din syrra och morsa. Det kanske till och med är så att det är du som har en riktigt sunkig relation till hans familj. Men istället för att gotta dig och pösa över på grund av det, kan du tacka den tidigare kvinnokampen som banade vägen för din frihet att leva ett jämlikt liv. Dessutom förändrar det tyvärr ingenting. Samhället kommer fortfarande förvänta sig mer av kvinnor i sociala sammanhang. Och på grund av (bland annat) det är det svårt, för att inte säga omöjligt, att ha en helt jämställd relation.

Bostadsrätter borde komma med varningsskylt

Okej, innan jag skriver det här så säger jag #inteallabostadsrättsägare. Däremot tillräckligt många för att jag tycker att bostadsrätter borde säljas med varningstext. Risken är nämligen stor att:

  1. Folk blir fördummade och tipsar folk som söker boende om att ”det är billigare att bo i bostadsrätt än hyresrätt”. Detta är så klart bara sant om man 1 – redan haft turen att komma in på bostadsmarknaden eller har pengar sedan innan och är rik nog att ta ett lån. 2 – inte måste sälja i t.ex. lågkonjunktur 3 – kan bestämma att man någon gång i framtiden säljer med vinst. 4 – kan välja vart man vill bo. Jag är inte beredd att flytta till Boden för att bli ägd av banken och bo billigt i bostadsrätt. Ses förmodligen som idiot pga detta, men det kan jag leva med.
  2. Många bostadsrättsägare fattar inte att man faktiskt måste vara rik för att ha råd att låna pengar av banken.
  3. Samma människor som argumenterar för att bostadsrätt är ”billigt” brukar också prata om att man betalar till sig själv. På ett lån som det inte ens är meningen att någon ska kunna betala tillbaka ens under sin livstid. Blir det sälja av vid kris ställer jag mig tveksam till att allt det där man har betalat till sig själv kompenserar för förlusten. Men vad vet jag.
  4. Folk tror plötsligt att bostadskarriär och att tjäna pengar på sitt boende är något man har rätt till, när det i själva verket är att ha ETT BOENDE som borde vara rättigheten.
  5. Folk tror att de äger en lägenhet, fast de egentligen mest har blivit ägda av en bank för att få vara med i en klubb. Grattis banken! Och grattis alliansen, folk som tror att de äger tycks ha större benägenhet att rösta på er.
  6. Folk fattar inte att de har haft tur utan tycker att det är så satans berättigade, där den största triggern är de som tycker att de är berättigade till lugn och ro i kvarteret FÖR DE HAR FAKTISKT BETALAT. I Stockholm läggs klubbar ner, restauranger hotas och gud vet allt för att de som har mycket pengar plötsligt tycker att de är berättigade till hela staden. Herregud – flytta inte till en bostadsklubb i innerstan om du vill ha lugn och ro!

Ja hörrni, listan kan göras lång över argument jag har fått berättade för mig i åratal. Nu när MP glatt traskade över till Alliansen här i Stockholm är dessutom utförsäljningarna i gång igen. Det sjukaste av allt i det här är att bostad har gjorts till något man kan tjäna pengar på och göra karriär inom. Attraktiva områden tillhör dem med pengar – i vissa fall byggs gated communities (orkar inte ens…). De utan kapital trycks ut från staden, sedan pendlar de in på obekväma tider och tar hand om människorna som inte vill ha dem i sina områden för en skitlön. Det blir ett segregerat jävla skitsamhälle och hur gärna jag än slipper lyssna på en bostadsrättsägare till som pratar ingående om en badrumsrenovering så tycker jag att det är skit med områden som inte blandas. Ja jag raljerar, men jag är helt och hållet LESS, och jag är på riktigt oroad över vad detta gör med samhället.

Utläst: Rodham

I somras smälldes Curtis Sittenfelds Rodham upp på bokhyllorna i butikerna och färgade hela bok-instagram i orange – ALLA verkade vilja läsa den här. Jag som helst simmar motströms blev givetvis lite avvaktande först. Dels hade jag vid det tillfället ännu inte orkat mig igenom en hel Curtis-bok. Dels tyckte jag väl inte heller att en påhittad historia om en verklig person kändes jättelockande. Men så skrev någon vars boktycke jag verkligen respekterar en positiv recension på Facebook och plötsligt hade den hamnat överst i min lyssnarlista.

Rodham handlar, för den som inte vet, om vad som kunde ha hänt om Hillary Clinton tackade nej till Bills frieri och fortsatte sitt liv som Rodham. Den är drygt 400 sidor lång vilket blir härliga 19 timmar i ljudboksform. Egentligen på tok för långt för mig även på dubbel hastighet, men den var faktiskt riktigt bra inläst av Charlotta Jonsson. Jag såg fram emot att få plocka upp lurarna och sätta igång den här varje dag. Men sedan då? Ja. Nej. Alltså, jag vet inte. Jag minns mest det negativa så här i efterhand.

Vi börjar med detta: det är sådant enormt fokus på att Hillary är ful. På hur en snygg kvinnokropp ser ut och över huvud taget hur en vacker kvinna är, och Hillary levde sannerligen inte upp till det. Det tyckte varken hon eller dem hon träffade. Ja förutom Bill då, som enligt boken var jättestilig och charmant. Kanske har hon själv skrivit om komplex över sitt utseende i sina memoarer, vad vet jag. Jag har inte läst dem, men här verkade författaren själv bedöma Hillarys utseende på ett sätt som inte kändes okej. På gränsen till den dassiga föreställningen ”antingen framgångsrik eller snygg”.

Sedan kan vi fortsätta med allt sex. Ja, somliga älskar att läsa sexbeskrivningar och snask och går väl till och med igång på det. Det gör inte jag. Förutom att jag för alltid kommer att vara traumatiserad av beskrivningen om hur Bills pung slår mot Hillarys stjärt, så kändes det inte så schyst mot en levande människa att hitta på så målande sexskildringar i den omfattningen. Var det för att Hillary – trots att hon var så himla himla ful – ändå skulle få vara en lustfylld kvinna? Ja kanske. En liten stund.

Sedan, det som eventuellt störde mig mest och här skriver jag SPOILER för den som är känslig. Okej? Okej. Nej jag ville inte ha mer sex, men jag fastnar ändå på detta: varför fick hon inte fortsätta vara lustfylld när hon började kampen om presidentposten? Varför fick hon inte ha fungerande relationer med män? Varför var hon mest ensam? Återigen – ful kvinna tillåts framgång i karriär, snygg kvinna… i familj? Slut på spoiler.

Ja sedan var det då det där med att fritt diktera ett ”så här kunde det ha varit om inte” om en verklig person. Jag hade svårt för det. Det visste jag från början, även om jag en bit in i boken trodde att jag skulle ändra mig.

Men. Boken ger en inblick i amerikansk inrikespolitik som är intressant. Den är rättvist rå mot Bill – jag som lider av extremt dåligt minne tänkte först att den gränsade till förtal, men insåg efter en googling att nej, det gör den nog inte. Den har ett flytande språk, är kanske lite seg mot slutet men över lag medryckande. Funkade som perfekt verklighetsflykt i dessa bisarra tider. Så ja, varför inte – läs den om du får tid!

Hej!

Det är jag som är Fiat och det här är min nya webbplats som äntligen funkar. Jag har funnits på internet i massa olika former sedan tidigt tvåtusental. Som helgon, bitterbloggare, twittrare, träningsbloggare, cocktailbloggare (även om just den inte var så långlivad), vardagsbloggare, instagrammare, poddare, stickare, läsare och tyckare i allra största allmänhet.

Nu finns jag här. På denna nya plats men gamla adress kommer jag mest hålla igång mitt skrivande med små rapporter om det jag gillar mest, dvs läsning, stickning och kanske även chips, plus saker som stör mig. Allt för ofta direkt relaterat till patriarkatet.

Annat? Har fyllt fyrtio, återhämtar mig från en utmattning, lyssnar på Frank Sinatra och tittar på RuPaul. Jobbar till vardags för staten med kommunikation och administrativ samordning. Drömmer om en sommarstuga långt ut i skogen där jag kan gömma mig från mänskligheten. Ja. Det räcker väl så för nu kanske?