Varför vi aldrig kan bli helt jämställda

Jag och min partner kan dela på disk, barn och hyra men vi kommer aldrig kunna dela på bördan av det sociala ansvaret som ligger på kvinnor. Jag tänker till och med skriva att män i heterorelationer, eller män i relationer med kvinnor över huvud taget, inte ens kan förstå detta ansvar.

Kvinnor förväntas le, serva, prata, erbjuda sig och helt och hållet ägna sin existens till att andra ska ha det trivsamt. I bakgrunden givetvis – ta för mycket plats passar sig inte. Är vi trötta förväntas vi sätta det åt sidan, och de få gånger vi inte behöver det är vi ändå så pass skadade av strukturen att det dåliga samvetet kommer så fort låren nuddar soffan. Med detta menar jag inte att män inte är sociala varelser, utan att det är det på helt andra villkor. Det vill säga på inga villkor alls egentligen.

Kvinnor som inte ler och inte kallpratar och inte erbjuder sig att ta disken är sura, konfliktsökande, lata, har mens, diagnoser och attitydproblem. Män kommer lättare undan med att muttra i ett hörn. Jag ser hur flickvänner, fruar och kvinnliga partners inklusive jag själv förväntas ta på sig en serviceroll vid större tillställningar medan männen höhöhöar runt grillen, pratar politik runt middagsbordet eller sitter tyst i soffan med sin mobil. Det spelar ingen roll vems ursprungsfamilj det är – kvinnorna har i större utsträckning ansvaret för den allmänna stämningen och servicen.

Om jag går igenom mina och mina vänners förhållanden genom åren, vad ser jag då? Att kvinnorna mycket oftare skapar relationer med svärmödrar och svägerskor och gullar med ingifta killens barn från förra äktenskapet. Mirakulöst blir den som har kontakt inför julaftnar och födelsedagar. Männen har sällan dessa relationer alls. Beror det på att kvinnor nio gånger av tio kommer från ”svårare familjer”? Knappast. Förväntningen är helt enkelt annorlunda. Det är inte okej att smita ifrån ett socialt ansvar om du är kvinna, och i det sociala ansvaret ligger flera relationsbyggen.

Ja jag vet. Det finns tusen undantag och gränsfall och just din man är fantastisk. Städar, tvättar, lagar all mat till festerna, ställer upp och har en jättebra relation med din syrra och morsa. Det kanske till och med är så att det är du som har en riktigt sunkig relation till hans familj. Men istället för att gotta dig och pösa över på grund av det, kan du tacka den tidigare kvinnokampen som banade vägen för din frihet att leva ett jämlikt liv. Dessutom förändrar det tyvärr ingenting. Samhället kommer fortfarande förvänta sig mer av kvinnor i sociala sammanhang. Och på grund av (bland annat) det är det svårt, för att inte säga omöjligt, att ha en helt jämställd relation.

Bostadsrätter borde komma med varningsskylt

Okej, innan jag skriver det här så säger jag #inteallabostadsrättsägare. Däremot tillräckligt många för att jag tycker att bostadsrätter borde säljas med varningstext. Risken är nämligen stor att:

  1. Folk blir fördummade och tipsar folk som söker boende om att ”det är billigare att bo i bostadsrätt än hyresrätt”. Detta är så klart bara sant om man 1 – redan haft turen att komma in på bostadsmarknaden eller har pengar sedan innan och är rik nog att ta ett lån. 2 – inte måste sälja i t.ex. lågkonjunktur 3 – kan bestämma att man någon gång i framtiden säljer med vinst. 4 – kan välja vart man vill bo. Jag är inte beredd att flytta till Boden för att bli ägd av banken och bo billigt i bostadsrätt. Ses förmodligen som idiot pga detta, men det kan jag leva med.
  2. Många bostadsrättsägare fattar inte att man faktiskt måste vara rik för att ha råd att låna pengar av banken.
  3. Samma människor som argumenterar för att bostadsrätt är ”billigt” brukar också prata om att man betalar till sig själv. På ett lån som det inte ens är meningen att någon ska kunna betala tillbaka ens under sin livstid. Blir det sälja av vid kris ställer jag mig tveksam till att allt det där man har betalat till sig själv kompenserar för förlusten. Men vad vet jag.
  4. Folk tror plötsligt att bostadskarriär och att tjäna pengar på sitt boende är något man har rätt till, när det i själva verket är att ha ETT BOENDE som borde vara rättigheten.
  5. Folk tror att de äger en lägenhet, fast de egentligen mest har blivit ägda av en bank för att få vara med i en klubb. Grattis banken! Och grattis alliansen, folk som tror att de äger tycks ha större benägenhet att rösta på er.
  6. Folk fattar inte att de har haft tur utan tycker att det är så satans berättigade, där den största triggern är de som tycker att de är berättigade till lugn och ro i kvarteret FÖR DE HAR FAKTISKT BETALAT. I Stockholm läggs klubbar ner, restauranger hotas och gud vet allt för att de som har mycket pengar plötsligt tycker att de är berättigade till hela staden. Herregud – flytta inte till en bostadsklubb i innerstan om du vill ha lugn och ro!

Ja hörrni, listan kan göras lång över argument jag har fått berättade för mig i åratal. Nu när MP glatt traskade över till Alliansen här i Stockholm är dessutom utförsäljningarna i gång igen. Det sjukaste av allt i det här är att bostad har gjorts till något man kan tjäna pengar på och göra karriär inom. Attraktiva områden tillhör dem med pengar – i vissa fall byggs gated communities (orkar inte ens…). De utan kapital trycks ut från staden, sedan pendlar de in på obekväma tider och tar hand om människorna som inte vill ha dem i sina områden för en skitlön. Det blir ett segregerat jävla skitsamhälle och hur gärna jag än slipper lyssna på en bostadsrättsägare till som pratar ingående om en badrumsrenovering så tycker jag att det är skit med områden som inte blandas. Ja jag raljerar, men jag är helt och hållet LESS, och jag är på riktigt oroad över vad detta gör med samhället.