Ta din plats, om du kan

“Kvinnor måste lära sig att ta plats”.

Först uppfostras vi till att sitta fint, inte låta för mycket, inte synas för mycket och inte vara i vägen för då är vi jobbiga, bångstyriga, rabiata eller avfärdas helt enkelt som surkärringar. Sedan är det vårt fel att vi får sämre löner, mindre makt, färre möjligheter att påverka eller vad det nu är för att vi “inte tar plats”?

För det första: kvinnor tar och försöker att ta plats hela tiden, men omgivningen är inte särskilt tillåtande när det händer. Så istället kanske det är samhället som måste lära sig att låta kvinnor ta plats?

För det andra: borde inte män lära sig att ge bort eller i alla fall dela med sig av platsen någon jävla gång? Eller är det ett helt orimligt fokus? Är det så självklart att de som redan har makt, ska få behålla den att tanken inte ens finns att det bör ifrågasättas? Ja. Men vad spelar det i sådana fall för roll om kvinnor “lär sig ta mer plats”? De som redan har platsen, ska ju uppenbart få sitta på den ostört. 

5 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Just ja!

Så här blev den! Fantastisk! Har dragit av mig byxorna hela dagen. Men ni som inte sett mig göra det, har säkert sett bilden någon annanstans, för jag har ju lagt upp den överallt. Typ. För att svara på ett gäng frågor:

  • Hos Veronica på Gallon Tattoo i Hökarängen
  • Fem timmar totalt
  • Ja det gjorde ont
  • Ja den kostade pengar
  • Ja den sitter där för alltid
  • Ja jag vet att Aftonbladet skrev en artikel om farlig tatueringsfärg förra veckan
  • Nej den är inte gjord med sådan
  • Nej jag är inte rädd att ångra mig
  • Nej jag är faktiskt inte intresserad av om du aldrig skulle kunna tatuera dig. Precis som du troligen inte är intresserad av att veta om jag aldrig skulle vilja se ut som dig. 

 

8 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Tatueringsdag nummer två!

Jag borde ju vara jätteglad tycker jag, men alltså… kom utvilad till tatueraren säger de. Det är bra säger de. Det blir mindre jobbigt för dig då säger de. Ja. Men jag kanske inte sov i natt då?

Jag fick massa nyheter igår, varav två höll mig vaken och grubblande större delen av den tiden jag borde ha sovit. Kanske somnade vid halv fem? Halv sex tyckte Isak att han hade sovit färdigt och även om Alex gick upp med det helt orimligt pigga barnet (kan han verkligen ha kommit från mig, när han älskar morgnar så?), så somnade väl inte jag direkt om där. Halv sju muttrade jag upp ur sängen, klädde mig i fula vida brallor pga kommande tatuering (färgläggning av låret alltså) och gick direkt ut till bussen, utan att passera frukost. Bussen var sen. Det var för kallt för fula vida brallor. Jag kände mig kränkt.

Pendeltåget gick i tid, men tunnelbanan… ja den gick ju inte alls på grund av en trasig tågvagn. Alltså SL  – ni kanske ska lägga ner det här med att göra plankare till det största problemet i trafiken och lägga pengarna på nya tåg? Som går i tid? Så att folk vill betala för att resa? Jag vet inte. Känns så himla mycket mer rimligt, tycker jag. Jallefalle så ångrade jag ju bittert här att jag inte köpt kaffe redan på Älvsjö station eller i alla fall i stressgången på T-centralen. Nu var det liksom för tjockt med folk i alla riktningar för att jag skulle fixa att springa upp och ner för de stillastående rulltrapporna. Nej men jag köper kaffe på jobbområdet, tänkte jag. Sedan kom tåget och jag vann striden om ett säte över en ettrig tant som trängde sig på med armbågarna utåt när dörrarna öppnades. Hur jag såg ut innan striden fullbordades? Så här, komplett med fladdrande hår i tågvinden:tumblr_mwj3ziLkzL1ra8x1ao2_r1_250

När jag väl kom fram var det för lång kö till det goda kaffet. Chansade på ett ställe jag inte gått till innan. Fick äckligt kaffe. Tänker aldrig mer gå dit. Möjligen för att ge dem samma blick som ovan, men absolut inte för att köpa kaffe.

Nu sitter jag här och är sur. Jävla morgon. Har bryggt mitt eget förbannade kaffe och lyssnar jättehögt på Dexy’s midnight runners i ett försök att hitta, inte glädjen kanske, men i alla fall försöka fly från den största irritationen. Det låter vänta på sig. Det är något med saxofoner som liksom triggar ilska och det är fullt med saxofoner här. Bör överväga att byta musik, inser jag.

Men ikväll har jag i alla fall ett sjukt mycket snyggare lår.

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Lyssnar jag inte på P3 dokumentär längre?

Jo men visst gör jag väl det! Senast ett avsnitt om en brand på Sankt Sigfrids (rättspsykiatriska) Sjukhus, där unga kvinnor med självskadebeteende av okänd anledning var intagna tillsammans med bland annat en annan ung kvinna som var pyroman. Natten när det brann var det ingen ordinarie personal på plats, bara timvikarier som inte hade koll på att den här unga kvinnan var pyroman. De hade inte heller koll på riktigt vad som skulle göras vid brand, och brandlarmet hade lite för sen utlösning i och med att det fanns pyromaner bland de intagna. Man ville inte ha kostsamma utryckningar i onödan. Det slutade med att två personer dog, två unga kvinnor. Igen dömdes. Ingen var ansvarig. Ingen av dem som ställdes till svars för bristande arbetsmiljö och bristande planering, inga av de högt uppsatta cheferna som bara hade delegerat och delegerat utan att följa upp, hade gjort något fel visade det sig.

Efter den dokumentären lyssnade jag på programmet om Nätpiraterna och Pirate Bay och hur domarna föll i ett jävigt och ministerstyrt mål, där man utan problem hittade ansvarig personer. Och jag fick åter igen den sjuka insikten i hur stor skillnad det är i värdet om du är en psykiskt nedbruten kvinna jämfört med en satans, jävla skivbolagsdirektörer i den här världen.

Usch.

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Livet med en treåring

Jag tror att det är det roligaste som finns. Han fattar så mycket på sitt eget sätt. Att vintern är bråkig när den kommer tillbaka, att det är jobbigt att få väder i ögonen när det regnar, att det som är trasigt behöver batterier eller plåster, att jag är hur korkad som helst när jag råkar säga “chokladbullar” istället för “chokladbollar” och att när jag råkade klippa honom i kinden så behövde “MAMMA LAGA MIG”. Ja, jag har aldrig sagt att jag vinner något moderspris. Har du försökt att klippa en treåring som vägrar sitta stilla? Helt omöjligt att inte få med lite kind då. Faktiskt. Hur som helst så är livet väldigt roligt just nu. Med honom, med Alex, med träningen, mina vänner och med Rätt Avigt som vi spelade in ett nytt avsnitt av igår! Om det inte vore för att jag har tre informationspunkter på mötet imorgon bitti (som hålls på engelska) och att det kommer att hålla mig vaken större delen av natten, hade jag förmodligen vaknat som hippie. Komplett med kroniska barfotafötter, tovigt hår och ett konstant sug efter braj (nej, jag har inte fördomar).

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Treårsdagen!

11063285_10153473297238488_701076773_n11079050_10153473297183488_1932174146_n

 

 

 

 

 

 

 

 

Så här såg morgonen ut. Tjugo i sex hade jag ställt klockan för att gå upp och fixa brickan. Isak, detta morgonpigga barn, förekom mig med tre minuter, så han fick bakas ner bredvid Alex en stund medan jag gick upp och satte ihop födelsedagsfrukosten. Tio minuter senare knackade jag på sovrumsdörren och skrålade “jamåhaleva” till Isaks stora förtjusning. “Åh! Ett kalas” log han. Sedan fick han färska hallon, muffins och choklad, en pixiebok, ett armband och tre små bilar i trä. När jag var tvungen att gå till jobbet efter en stund, lade han en hand över presenterna, tittade misstänksamt på mig och sade “MINA”. Jojo. Det är min son det! Kan inte fatta att han redan har funnits i tre år. Och ja, jag läste ut Sara Kadefors häromdagen men nej, jag har inte orkat flytta boken från sängen än.

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Läsa böcker, del två – Borta bäst

bortabast_inb_lowBoken! Borta bäst av Sara Kadefors. Jag läste ut den igår! Perfekt litteratur att ha med sig på kollektivtrafikresande fot, eftersom att den inte kräver så mycket av en visade det sig. Dessutom har den stor text. Jag har insett att jag är så gammal (alternativt omogen) att det är ett inslag att värdera högt i böcker, om jag ska lyckas läsa ut dem. Jag köpte nämligen en annan bok av Sara, som heter Kast med liten kniv som jag började läsa i morse, och i den var det även “text med liten stil” och jag känner mig inte alls lika sugen på att plocka upp den nu när jag lagt den ifrån mig, även om berättelsen i sig verkar intressant.

Jag visste inte vad jag gav mig in på när jag började med Borta bäst, eftersom att jag föredrar att slippa de fördomar jag får av att läsa baksidor på böcker. Min kollega, som har ungefär samma livssyn som jag, sade att den var bra och då litade jag på det. Och det var ju tur, för det här är vad som står på baksidan och det hade inte fått mig att börja läsa boken om jag vetat det från början:

Ingen lägger märke till bilen som står parkerad i den lilla dungen utanför Ikea. Ingen reagerar på kvinnan som kommer ut mellan träden och promenerar mot ingången. Hon är elegant klädd och har ett vackert leende. Hon dricker gratiskaffe innan varuhuset öppnar och äter upp folks kvarlämnade mat.

Kvinnan heter Sylvia. Vem är hon? Vad har hon varit med om? För bara några månader sedan levde hon ett annat, etablerat liv. Efter ett misstag har hon förlorat allt. Nu handlar det om att överleva. Medan Sylvia kämpar för att upprätthålla den perfekta fasaden kommer hon i kontakt med en helt ny värld som förändrar hennes världsbild. Till slut går det inte att fly längre. Hon måste tillbaka till sitt gamla liv, göra upp med den hon en gång var och dem hon en gång lämnat.

Det låter ju som att den skulle kunna vara hur tråkig som helst – men det är den inte. De flesta människorna i boken är rätt roliga faktiskt. På det där sättet som människor man själv slipper ha i livet kan vara ibland. Jag gillade Sylvia och jag förbarmade mig över henne fast hon varit ett svin. Jag retade mig på människor som hade all rätt att vara förbannade på henne, för att de inte gav henne en chans. Jag gillar sådant. När jag får brottas med mig själv för att jag har för lätt att bara lyssna på historien som berättas, utan att se hur den upplevdes av någon annan. Så ja, jag skulle rekommendera den här faktiskt.

Min kollegas nästa tips är Stål av Silvia Avallone. Det enda jag vet är att den handlar om ett stålverk i sjuttiotalets Italien, arbetarklass och vänskap. Det räcker. Jag kommer att läsa den så fort jag får tag på den. Tills dess kämpar jag på lite med Kast med liten kniv. Vem vet, kanske kommer jag över den småstilta texten till slut?

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

What a feeling!

Igår var det Blogger Boot Camp. Jag var där i år igen och idag har jag så mycket träningsvärk att jag går som en cowboy som har skitit på sig, men alltså – det var det ju ändå värt va. Jag fick dansa flashdance och göra tuffa åttiotalsmoves till ett pass som leddes av Oscar Jöback. Hade jag dött efter det hade det aldrig gått att pressa leendet från mitt ansikte, för banne mig om det inte var något av det bästa jag har gjort i mitt liv. I så många år har jag försökt verka svår och grubblande och inte alltför känslosam, men sanningen är att jag är jättesvag för alla tuffa beats med tillhörande poser från åttiotalet. Så svag att jag till och med blev tårögd och var tvungen att knyta en näve lite dramatiskt mot bröstet flera gånger under passet igår.

Varför började jag aldrig dansa i min ungdom egentligen? Ja just ja. Jag var ju full istället. Som en sann och svår tänkare…

2015-03-14 015

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Sömnfrid!



Imorse skrev jag på Instagram att jag nästan tycker synd om dem som sover bra jämt, eftersom att de aldrig får uppleva den fantastiska känslan av två hela nätter med sömn på raken, efter fyra månader med minst två vakentimmar per natt. Som att plötsligt komma ut ur en överfull  tunnelbanevagn utan ventilation rakt in i en strålande vårdag. Jag kan andas och det luktar inte ruttet!! Jag känner mig inte trängd och irriterad! Blir nästan religiös! Samt smider orimliga planer för resten av livet. Tre barn, två hus, femton katter, sommarstuga, eget gym, tid för stickning och portvin. Är bra sömn vägen till ett småborgerligt liv alltså? Det förklarar ju onekligen en del…

Det är inte Isaks fel att jag är vaken för övrigt. Det är hormoner eller stress eller både och. Firar i alla fall denna fantastiska sömnperiod på två nätter som sig bör; med alkoholfri öl, chipsrester och en bok, som jag bara har släppt när jag varit absolut tvungen sedan jag började läsa den (!!!). På måndag ska jag smörja in mig med en salva som hjälper pcos-drabbade med hormonbalansen. Efter det tänker jag sova som en gud resten av livet. Och jävlar vad jag kommer att orka läsa böcker och sticka då! Ni anar inte. Kommer varken ha tid med de två husen eller de tre barnen. 

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Läsa böcker

När jag var liten läste jag böcker. Massvis med böcker. Ibland flera i veckan. Jag kunde fastna så hårt i en bok att jag stängde in mig totalt tills den var utläst och sedan kunda jag fundera på vad som hände efter sista sidan i flera veckor, samtidigt som jag plöjde ännu fler böcker. Bäst var böcker om tragiska livsöden och människor som dog. Som trettonåring var jag en sucker för Laura Palmers dagbok (givetvis) och Virgina Andrews incestuösa följetong om syskonen som blir inlåsta på en vind, och sedan blir kära i varandra (efter att brodern våldtagit systern, om jag inte minns fel – sjuk, sjuk historia det där och säkert helt olämplig för alla att läsa). När jag blev äldre lämnade jag Virginas störda värld och började läsa ryska män, i ett försök att matcha min stil som alternativ ungdom. Jag skröt vitt och brett om hur Mästaren och Margarita av Michael Bulgakov var min absoluta favoritbok, fast jag förmodligen inte förstod den fullt ut alls.

Nu läser jag inte så himla mycket längre. Böcker alltså.Någonstans under pluggtiden tappade jag skönlitteraturen till förmån för facklitteraturen och sedan återhämtade jag mig aldrig. Jag blev stressad och förlorade stora delar av förmågan att koncentera mig på en sak åt gången och ja, det är svårt att hitta tillbaka till min ungdoms lugn helt enkelt. Det är ett jättekomplex det där. Jag känner mig på alla sätt usel som knappt tragglar mig igenom en bok per år. Alla vet att de som läser böcker är bättre människor än de som inte gör det.  Att läsa andra typer av texter har inte alls samma statushöjande inverkan (och att läsa fel böcker är väl inte heller bra). Jag bligar kränkt på de långa läslistor vänner och löst folk lägger upp i sociala medier, tänker att de är skrytmånsar och hoppar över ytterligare ett blogginlägg med titeln “nyläst” eller “boktips”.

Samtidigt saknar jag känslan av att vara fast i en bok, väldigt ofta faktiskt, och nu tänker jag att jag får försöka göra något åt det där igen. Jag vet inte riktigt när jag ska läsa böcker, med tanke på övriga intressen och familjen och alla störande byten i kollektivtrafiken, men jag vet ju samtidigt att jag inte behöver spela Plants vs Zombies 2 fullt så ofta som jag gör heller så någonstans hittar jag väl tiden om jag vill. Idag pratade jag i alla fall med en kollega om detta och hon gick genast till avdelningens hylla för privata, utlästa böcker som andra bör läsa och plockade fram fem favoriter varav jag valde ut två. Mitt mål är att läsa ut den ena av dem innan midsommar, troligen Sara Kadefors. Det är väl ett rimligt mål, när jag även planerar att sticka färdigt en tröja till mig själv och att lära mig lyfta trettiofem kilo i bänkpress på samma tid? Ja det tycker jag.

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone