En ny typ av egentid

Nämen om jag skulle ta och blogga lite igen? Ja det tycker jag. Anledningen till min frånvaro är inte så himla dramatisk egentligen. Jag gick på semester och fick få tillfällen att blogga och sedan föll allt liksom i glömska – men nu har semestern tagit slut och minnet kommit tillbaka, så nu är det väl dags att köra igång igen!

Skrev jag i våras att jag till slut gick via företagshälsovården för att få hjälp med mina stress- och sömnproblem? Det gjorde jag i alla fall och man kan ju säga att staten är liiiiite mer mån om att min stress ska försvinna än vad vår närmsta vårdcentral är. Detta är så klart helt och hållet för att det blir dyrt för staten om jag går in i väggen, men så länge jag får hjälp bryr jag mig inte så mycket om varför.

Företagshälsovården tyckte i alla fall att jag skulle börja på basal kroppskännedom, vilket innebär att jag går till en tant som berättar för mig hur jag ska andas. Sedan lindar hon in mig i filtar och så får jag en lätt massage tills jag nästan somnar. Meningen är, att efter tio gånger av det här, så ska det räcka för mig att göra andningsövningarna för att kroppen ska komma ihåg att det kommer sömn efter andning, och liksom själv dra igång processen. Jag är inte helt övertygad, men det känns ju bra att få ha en halvtimme av total avslappning en gång i veckan – det kan jag lova er.

Utöver avslappningen får jag gå i KBT-terapi tre gånger. Det är inte så mycket terapi som handlar om att jag ånyo ältar allt som hänt i mitt liv, utan mer terapi som går ut på att hitta sätt för mig att stressa ner. Idag fick jag genom ett test veta att jag är på gränsen till att vara en typ A-person. A är ju bra, tänkte jag spontant och nöjt, men  tyvärr är typ A-personer de som får stressrelaterade hjärtinfarkter i medelåldern. Muntert va? Ja, vi får väl säga att det är tur att företagshälsan tar mig på allvar.

Hursomhelst. Idag gick vi igenom mitt överlag-beteende och utifrån det fick jag två övningar med mig till nästa gång. Den ena är att jag ska ta mig tid när jag äter. Inte slänga i mig maten och skynda iväg till nästa anhalt för dagen, utan ta trettio till fyrtio minuter på mig per måltid. Detta låter ju helt vansinnigt i mina öron. TRETTIO MINUTER för att äta? Herregud, hur mycket ska jag behöva tugga maten? Får stresspåslag bara av att tänka på detta slöseri med tid. Så jag antar att min reaktion är en rimlig fingervisning om att det kanske är en ganska bra grej att träna på ändå. Ohemult tråkig – men säkert bra.

Mina andra övning kan jag inte ens skriva om utan att det kryper i kroppen av irritation och stress. Jag ska alltid välja den längsta kön. Alltså… så fruktansvärt! Jag antydde raskt för terapeuten att den långa kön ofta är lång av en anledning och att den anledningen faktiskt brukar vara jätteirriterande, och knappast avstressande. “Nej nej nej, nu tänker du helt fel. Du ska ta den långa kön och se den som en möjlighet. En stund för dig att slappna av. Ett tillfälle att andas. Ja, som lite egentid helt enkelt”. Ni vet den där smileyn som bara är två chockade ögon och ett litet streck till mun? Det var precis så jag såg ut när hon sade detta. Säkert blev jag smileygul också av bara farten.

Alla som tycker att det här vekar vara ett toppenbra sätt att få egentid på – upp med en hand! Nej. Jag tänkte väl det.

Jag har väldigt, VÄLDIGT, svårt att se hur detta inte skulle driva mig över gränsen så att min typ A-personlighet slår ut i full blom. Och jag har väldigt, väldigt många mycket bättre exempel på egentid. Till exempel att sitta på en balkong, med en katt och dricka te och sticka. Men jag antar att alla dessa känslor också är ett tecken på att det här är en rimlig övning för mig. Så jag får väl ställa mig i kön och djupandas och hoppas att hjärtat håller. För det skulle ju vara väldigt tråkigt om avslappningsövningen gav mig en hjärtinfarkt.

ladda ned

En bättre typ av egentid

 

4 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Ett sommartips för er som har bil!

Nu har jag inte skrivit på ett tag och det beror dels på att jag är utlämnad till mobilbloggande när jag är på landet och dels på att jag och Alex fick en natt på Nynäs slott i födelsedagspresent till Alex av hans familj. Eller ja, vi bodde ju inte på slottet utan på vandrarhemmet som var en gammal brännarstuga förr i tin’!

Vi var på Nynäs förra året också, men då sov vi inte där utan stannade bara under dagen. Det var typ fyrtio grader varmt då (eller kanske 29) och vi orkade inte vara där särskilt många timmar. Nu var det sannerligen ingen värmebölja, termometern klarade sig med nöd och näppe upp till tjugo grader. Och moln på det. Perfekt!

Förra året gick vi en visning av slottet. Jag hade glömt allt till i år eftersom att jag tydligen peakade minnesmässigt som elvaåring och sedan dess bara blir sämre och sämre på att lära mig saker, men vi lät ändå bli den visningen i år. Den är hur som helst väldigt bra och väldigt skön när det är värmebölja, för slottet är ganska svalt på sina ställen. Så tips!

I år gick vi på tre utställningar istället. En vid namn “Friherrinnan hade inga bananer” som handlar om hur de lagade och tog tillvara på mat på slottet förr och hur det ser ut jämfört med hur vi gör idag. Deppigt. Särskilt att läsa om potatisar som idag kanske odlas precis bredvid oss, men som ändå ska åka över halva landet på tvätt innan den slutligen skickas tillbaka till den lokala butiken. Även lite störigt moraliserande. “Friherrinnan hade inga E-nummer”. Nej det hade hon inte, möjligheten till att konservera såg helt annorlunda ut då mot nu. Dessutom hade hon ett helt jäkla kocklag som kunde hjälpa henne. Och alla E-nummer är inte dåliga för i helvete!!! Men mest bra utställning. Framförallt tänkvärd. Usch vad vi slösar och håller på! Man kunde få en gratis visning också, men det passade oss inte tidsmässigt.

Den andra utställningen var om kärlek och bröllop över tiden. Den var fin. Föga anade vi att vi enligt tidigt artonhundratals synsätt redan var gifta! Det räckte ju banne mig med att lova varandra evig trohet och hoppa i säng på den tiden. Sedan kom kyrkan och blandade sig i och ja, det är visst inte så lätt idag.

Sista utställningen heter “Älskas… ätas” och handlar om vårt förhållande till djur. Hur vissa förslavas och äts och hur andra blir gulliga husdjur. Den utställningen är även gjord som en litet lekland för barn.

För övrigt ligger Nynäs mitt i ett naturreservat och bortom täckning på mobiltelefoner. Det är verkligen helt fantastiskt vackert område. Och så finns ett orangeri, en glasblåsarstuga, ett café och lite djur.

Vi hade dessutom fått biljetter till en teatervisning i en av ladorna: Romeo och Julia. En uppsättning där Julia kommer från en romsk familj och Romeo från ett överklasshem. Mycket bra.

Nynäs ligger mellan Trosa och Nyköping, cirka en timmas bilfärd från Stockholm. Jag tror att det går bussresor dit, men säkert inte så ofta. Det mesta har fritt inträde, men visningen av slottet kostar lite liksom teatern. Himla värt alltihop. Stort tack för det Sörmland!

6 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Olika falla livets lott

  
Somliga får stå i ösregn och titta på när barnet underhåller sig själv. Andra får sitta under en filt och sticka i soffan framför NCIS-repriser. Så himla jobbigt att kolla på en så dålig serie, men Isak var väldigt inställd på att Alex skulle följa med ut, så jag får helt enkelt offra mig. 

6 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Hur det går med konsumtionen?

Asbra! Är helt hooked på Tradera, Stadsmissionen i Liljeholmen och garage sales. Köper massor, men i princip bara secon hand. Hade en dipp i april/maj när jag hamnade på HM:s hemsida i jakt på strumpbyxor och råkade klicka hem tio plagg till eftersom att jag trodde att jag behövde dem, när jag såg dem. Men i övrigt så är jag jäkligt begagnad. Och Isak med! Nedan kan ni till exempel beskåda en Zara-topp som kostade 49 inkl frakt på Tradera. Ur bild: manchesterbyxor för 75% rabatt på Stadsmissionen. Dvs 20 spänn. Och så Isak då, som joggar omkring i sin PoP-pyjamas för 52 kronor inkl frakt. Älskar ta mig fan second hand. Bästa miljövalet, bästa priserna och som bonus har någon annan sugit i sig gifterna som alla kläder behandlas med innan försäljning. Win på alla plan!

   

 

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Sommarlov

Och drömmen om att bo någon annanstans än på 54 sunkiga kvadratmeter. Jag bor gärna i hyresrätt och i stan och jag behöver inte alls bo på landet, men det här med utrymme och plats? Mon dieu vad jag önskar att det fanns hemma hos oss. Känner sådan obeskrivlig frid i min själ när jag får uppleva detta! Funderar på att lära mig selektiv mindfullness så att jag kan befinna mig HÄR när jag är på landet och vara lite mer svävande när jag kommer hem. Går det?

 

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Sådant skulle jag aldrig blogga om…

Hanna undrar vad jag aldrig skulle blogga om. Det är ganska mycket faktiskt. En del saker pga ängslighet andra saker pga moral.

Jag är ganska ointresserad av att skriva sådant som hänger ut Alex för mycket. Förutom om jag är skitsur. Då är jag jättesugen på att hänga ut honom och diktar ihop långa inlägg i huvudet om hur taskig han är och hur synd det är om mig. Sedan publicerar jag dem aldrig, för jag är aldrig tillräckligt sur för att tycka att det är okej mot honom att bara ge min syn på en situation i ett forum jag äger.

Sex tycker jag själv är vansinnigt tråkigt att läsa om och att prata om och även att skiva om. Jag har i många år fått höra att jag är pryd som inte vill prata sexdetaljer med folk, eller gå in på mitt sexliv över huvud taget men alltså… varför skulle jag det? Vad är det för sjukt intresse folk har, som vill veta hur jag humpar runt? Skärp er. Dessutom skulle det återigen bli så att jag hänger ut någon i ett forum jag äger. Så nej.

Och så finns det mycket jag vill skriva, men inte vågar för den feministiska debatten är en sjukt trång korridor på nätet just nu. Helt förbjudet att göra fel. Alla måsta ha akademisk kunskap i allt, på en gång. Säga förlåt för sina misstag räcker inte, folk ska ändå förstå att de är ovärdiga i fan fem år efter. Finns det någon förståelse för att även feminister kommer från olika förutsättningar när det gäller kunskap och bildning? Hell no! Ogillar väldigt mycket internetfeminism just nu. Det började med Twitter och sedan sket sig allt.

Ja och så skulle jag väl ändå aldrig blogga ingående om mitt jobb, för intimt om Isak eller någon annan i min familj, förskolan och de som jobbar där/har sina barn där eller de som ÄR barn där för den delen.

Mycket jag inte skriver om handlar mest om ängslighet faktiskt. Jag hatar att missuppfattas och är sjukt rädd att såra någon genom ett ogenomtänkt inlägg. Och så är det mycket jag inte skriver om för att jag tänker att det är tråkigt att läsa. Tänk vad bra den här bloggen hade kunnat bli om jag någon gång lärde mig att skita lite mer i vad andra tycker? Jaja. Den dagen kommer också. Nu ska jag däremot sova. God natt va!

 

 

 

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Varsågod Katta – hur jag gör mina ÅSM sötpotatisburgare

Vi har testat en del matkassar under våren (fortfarande är Mathem bäst om någon undrar), vilket har resulterat i en hel del grejer i kylen som vi inte har använt pga att matkasseföretag ofta gillar  att “toka till det” så fort receptet är vegetariskt. En dag hade jag massa livsbejakande ingredienser i kylen som mest stod och åldrades, däribland en stor jäkla sötpotatis som jag inte alls visste vad jag skulle göra av. Eftersom att jag inte är jätteförtjust i sötpotatiskonsistens (det är ju trots allt ingen riktigt potatis) så bestämde jag mig för att baka in den i en hamburgare tillsammans med en allt annat livsbejakande skröfs och GOSSE om det var en bra idé. Alltså jag gillar egentligen inte färsk koriander, men här funkar det.

Alla två gånger har jag gjort den här burgaren har jag skickat inte alls blygsamma skryt till Katta om hur mycket jag älskar mig själv som kom på det här. Nu ger jag alla er andra chansen att göra den hära och älska er själva också, för här kommer receptet (med reservation för att jag aldrig mäter min kryddning utan bara kör på tills det smakar bra):

FullSizeRender

Sötpotatisburgare med picklad rödlök och limeyoghurt:

ca 350 gram sötpotatis (gör nog inget om det är 500 gram)

en burk bönor (gjorde på limabönor första gången och svarta bönor andra gången)

Ett ägg (vet faktiskt inte om det behövs – testa utan så blir det veganskt!)

En röd chili eller chiliflakes efter smak

En solovitlök

Saften av en citron

En halv förpackning frusen koriander (kanske en halv dl?)

Minst en matsked riven ingefära

Mjöl, minst 1 dl (hade pankomjöl första gången, vetemjöl andra, märkte ingen skillnad)

Salt, peppar och lite soja

Rödlök

Olivolja

Börja med att skala och skiva sötpotatisen i centimetertjocka skivor. Pensla med olivolja, strö över lite salt och baka i ugn tills de är mjuka. Kanske tar en kvart på 200 grader eller så. Pickla rödlök  (en rödlök + saft från en citron eller lime + flingsalt i en påse i kyl i minst tjugo minuter) och rör ihop limeyoghurt (grekisk yoghurt + skal och saft av en lime + vitlök och salt efter behov).

När potatisen har svalnat lite så mixas den tillsammans med bönor, ägg, citron och kryddor i en matberedare. Chili efter behov, så att säga. Jag gillar att det blir lite eldigt, men inte mer än att det går att släcka med öl.

Så här dags är det ganska kletigt, så mjöl behövs. Jag häller på tills det får en bra konsistens, kanske en och en halv dl? En bra konsistens är rätt trög och fast, men inte för torr. Smaka av och passa på att krydda upp innan detta tas ur mixern, för det är svårt att röra ner kryddor när den är så seg. Nu kletar jag över allt i en annan bunke blandar med hackad rödlök. Sedan sköljer jag händerna med kallt vatten utan att torka dem och formar burgare som jag steker i grillpanna på hög värme med olja. Nytt vatten på händerna mellan varje burgare. Har du inte det så kommer smeten vara spridd över hela dina fingrar istället för i burgarform i pannan.

När burgarna är färdiga, efter några minuter på varje sida, kan ni ju för all del servera dem med den picklade rödlöken, limeyoghurten, en skiva ost, lyxtomater och babyspenat i burgarbröd av surdeg pga hipsterfeeling är rätt gött ibland. Att ha klyftpotatis till är överkurs, för jäklar vad mättande de här är. Och JÄKLAR vad goda. Åh nu älskar jag mig själv igen. Måste göra sådana här snart för jag fick banne mig inte nog i helgen! Ja och drick med trefemmor Falcon så klart. Eller Mikkellers alkoholfria Drinkin’ in the sun!

IMG_7501.JPG

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Världens bästa låt

Fifi ville veta mer om musik. Det är ju något jag ofta tänker att jag ska skriva om, men aldrig lyckas för att jag har alldeles för mycket att säga om det. Så jag får väl börja med att vara lite specifik här då och bara prata om VÄRLDENS bästa låt. Jag lovar – det är objektivt. Och vet ni vad som är så bra? Att världens bästa låt, finns på världens bästa skiva. Ja om ni inte redan har fattat det så pratar jag om Sweet Child O’ Mine med Guns n’ Roses, från Appetite for Destruction-skivan.

Varsågod, greppa efter närmsta halmstrå och snacka ner dagens Axl Rose bäst ni vill, men faktum är att han medverkade till att en av tidernas bästa skivor släpptes. Inte konstigt att det ledde vidare till prestationsångest, botox och rastaflätor och någon form av ögonbrynsförfall eller vad det nu är som har hänt där. Hur är det ens möjligt att tänka på detta stordåd utan att bli lite, lite galen? Jag personligen känner mig lite yr bara jag hör introt. Genom alla vänskaper, genom alla förhållanden, genom alla kraschar, i varje kärlek och i varje tid av mitt liv har den här den här låten följt mig. Tro mig, när jag säger att den även ska följa mig till min begravning.

Bubblare utan inbördes ordning:

Livin in Sin – Bon Jovi (ja, jag är en sucker för åttiotalsballader)

Islands in the stream – Dolly och vad han nu heter… Kenny!

Blue Hotel – Chris Isaak

I have forgiven Jesus – Morrisey

Gloria – Patti Smith

Sister – Antony and the Johnsons

Carmina Burana – Carl Orff

Ave Maria – Franz Schubert

Och ja, ganska många till faktiskt. My way med Frank Sinatra är ju till exempel mycket bättre än folk fattar och Shirley Bassey har gjort hur mycket bra som helst. Och Etta James! Och Motörhead är också svängiga och ja det är ju fan vad mycket det finns att välja på – men ingen, ingen, ingen låt har betytt så mycket för mig som Sweet Child O’ Mine.

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Titta jag stickar!

Men hurra vilka bra ämnesförslag jag fick. Tack Hanna för tipset om att skriva om stickning! Det är ju något jag borde göra lite oftare, känner jag.

Jag började sticka första gången i slutet av nittiotalet för att distrahera mig själv när jag slutade röka. Det gick sådär. Jag stickade några hårda delar av en magtröja i ett brunlila, hårigt syntetgarn (slutet på nittiotalet, mind you). Eftersom att jag bara blev arg och ännu mera röksugen av detta lade jag av. Min ömma moder stickade färdigt alla delar av tröjan, men vi satte aldrig ihop den. Häromåret fick jag tillbaka påsen med de håriga delarna och några överblivna nystan. Om jag satte ihop dem? Nej. Jag skänkte allt till ett babyfiltsprojekt för flyktingar. Jag tror att det garnet skulle göra sig bättre som ett gosigt underlag till en behövande bebis, än som en tröja i navelhöjd på vem som helst…

Sedan tog det till 2012 innan jag vågade mig på stickning igen. Efter att ha tittat på när Julia och Annan, som jag poddar med i Rätt avigt, stickade ett tag såg jag till att få ta över mammas avlagda garner och stickor under senhösten och sedan var jag igång. Det gick faktiskt rätt bra först. Sedan gick det dåligt. Sedan gick det bra. Sedan gick det dåligt. Sedan undrar jag om inte min mamma ville bortadoptera mig för att jag var så arg när jag försökte sticka strumpor hemma hos dem den där julen…

Om jag är någon särskild typ av stickare så är jag nog en blandning av en periodstickare och en bitterstickare. I perioder stickar jag maniskt, för att sedan gå över till att bli bitter och tycka synd om mig själv för att jag inte kan allt jag vill på första försöket. Just nu stickar jag ofta men korta stunder, för livet ger mig inte mer tid än så, tackar som frågar.

För tillfället är jag igång med en tröja och stickar den efter mönster den här gången, eftersom att jag efter fem försök har gett upp hoppet om att kunna sticka en efter eget huvud, så att säga. Det är tolv varv kvar tills jag tar av för ärmarna. Det kommer säkert ta tolv veckor i min takt. Hur som helst är detta ett helt omöjligt skede i tröjan när det kommer till att få till en bra bild, men så här ser det ut nu:

Taaataaaa! Mönstret heter Summer-Tea Shirt och finns på Ravelry. Garnet är Rosy Green Wool. Det är ekologiskt, ickekliande och alldeles fantastiskt. Efter att den här är färdig vill jag sticka en pennkjol i svart och isblått. Åh vad jag älskar att sticka! När det går bra.

För övrigt slutade jag inte röka förrän i januari 2006. Ska fira tioårsjubileet med att köpa extra mycket garn!

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone