Liten lista med gravidkrämpor

  • puls- och knäppljud i vänster öra sedan slutet av november pga svullna slemhinnor. Tydligen.
  • svullna slemhinnor leder även till konstant nästäppa sedan en vecka tillbaka. Tydligen.
  • lågt blodtryck som medför svårighet att stå upp längre än i en minut utan att börja svaja. Tydligen.
  • låga järnvärden för att jag inte kommer ihåg att ta mina järntabletter. Tydligen.
  • förkortade stjärtmuskler pga stor mage eller något, för jäklar vad det börjar dra och göra ont i ländryggen nu. Tydligen.
  • foglossning, som tack och lov mest visar sig nattetid, men som ändå gör att jag inte kan sova på sidan för länge utan att vakna av smärtor. Tydligen.
  • jag kan inte heller sova på rygg på grund av att jag kvävs av barnet, eller på mage på grund av att barnet är i vägen. Tydligen.
  • Och så här ser jag ut. Tydligen:

Men vet ni vad? Jag sover! Inte utan att vakna, men fyra nätter i rad eller så har jag ändå kunnat somna om varje gång jag har vaknat. FUCK YEAH!! Dock hjälper inte detta mot extrem gravidtrötthet som slår till precis efter lunch varje dag. Tydligen.

Men för övrigt mår jag bra! 24 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum och ingen i det här hemmet orkar förbereda sig mer än att prata om det vi borde göra. Det kommer gå galant detta!

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Jag är gravid så jag får dubbelposta

(Skulle ha skrivit om Matt Damon, MAAATT DAAAMOON, men hamnade i gravidkoma, så ni får läsa om ungefär samma sak som jag skrev om på Move it Mama istället.)

Jaha, så i söndags knallade jag ut från lägenheten, full av förväntan inför mitt och Isaks första biobesök och möttes av detta:

Ja. Jag fick djupandas några gånger och blinka bort tårarna som brände bakom min ögonlock. Gillar inte att bli av med saker alls, men att bli av med saker under hormonpåverkan? Hu. Jag kan bara hoppas att det var någon som behövde cykeln och ingen fånig liga som tog den – men det är ju svårt att tro något annat när någon har haft med sig verktyg…

Så nej, jag är alldeles tydligt inte ägare av en Skeppshult sportcykel längre, däremot av ett däck och ett jäkligt bra cykellås som jag ska fästa i bakdäcket på nästa eventuella cykel (blir ju svårare att skruva loss cykeln från däcket som kedjan är fäst vid tänker jag). Det lär dock inte bli en sportcykel för tiotusen den här gången, eftersom att det utrymmet inte finns i ekonomin längre. Men kanske en begagnad damvariant för max tvåtusen? Och jag lägger nog ner planerna på att någonsin börja cykla till jobbet med den eventuella damcykeln såvida vi inte flyttar, för 1,4 mil på fel sadel med dåligt fräs vet jag inte om jag har någon lust med. Tvåtusen är i alla fall vad jag får tillbaka från försäkringsbolaget, och det är ju bättre än noll som jag hade väntat mig. Vad jag vill säga med detta? Har du ett bra lås till cykeln, som sitter på rätt ställe – så kanske du får behålla den.

Hur bion blev? En succé! Tre kortfilmer Alfons, popcorn och dricka och ett barn som satt som paralyserat i fyrtio minuter, förutom när han tittade sig runt i salongen och konstaterade att de svaga lamporna som ska hjälpa en hitta gången lättare, var till för mig och mina jättegamla ögon. “Du ser så dåligt mamma”. Ja. Det gör jag ju faktiskt.

img_1731.jpeg

 

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Lättsam kvällsläsning

Läser just nu Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Om du inte har läst den: gör det. Den handlar om en palestinsk familjs öde när de tvingas på flykt av Israel. Boken börjar 1948 och fortsätter fram till och med någon gång för inte så länge sedan. 

Den här boken är verkligen skitjobbig. Jag får lägga ifrån mig den hela tiden för att jag börjar gråta. Den kommer ju aldrig sluta vara aktuell så länge det finns krig i världen heller. 

Hursomhelst. Det är lite för jobbig kvällsläsning det här, så jag har bestämt mig för att börja läsa serier istället. Mitt första lättsamma val föll på den här:

  

Antar att jag hatar mig själv undmedvetet. God natt?

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Eleven, going on fifty-two

Eller var jag tolv? Har för mig att jag klippte av den där permanenten i sexan. Hur som helst så är min kärlek till Skid Row och Sebastian Bach helt osynlig på denna bild och jag fattar verkligen inte varför. Jag älskade denna unga man hejdlöst och ändå gick jag till skolfotograferingen klädd som en pastelltant på väg till dansbandsafton istället för att briljera i min Skid Row-tröja? Jaja. Härligt ändå med vänner som letar fram sådant här ur gömmorna och påminner en 26 år senare… Skrev jag 26? Ja det gjorde jag visst. Tiden! Vad är du ens?

 

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Vår i januari

I takt med att de livsbejakande vårhyllningarna svämmar över på Instagram, scrollar jag flödet snabbare och snabbare för var dag som går för att inte förgås av vinterilska. Jag hatar verkligen vår i januari. Jag hatar mildväder på vintern. Det är fel. Det ska inte vara så här. Nej, en mild vinter säger ingenting, men vi har konsekvent förändrade väderförhållanden nu och när forskarna kollar på varför, så kommer de fram till att global uppvärmning är det som gör det och att det är skitdumt. Så nej. Jag tycker inte att det är sååååå myyyyys med vårvindar i januari, för det är fan i mig bara undergångsvindar som blåser.

Och JA, det är klart jätteskönt för hemlösa att inte behöva förfrysas här i norr. Samtidigt svämmas ö-nationer i Indiska oceanen över redan idag – så ursäkta om jag låter tjurig, men det bästa vore kanske om vi hade ett bättre system för att ta hand om hemlösa här och att restriktioner kring ohållbar livsstil blir starkare så att vi kanske kan få ha kvar vinter när det är vinter och folk slipper tvingas till klimatflykt. För det är ett problem som kommer växa.

Är du en av livsbejakarna som myser om våren i januari? Läs mer här om konsekvenser av global uppvärmning. Sedan kanske vi kan hoppas tillsammans på att vintern kommer tillbaka med full fräs här och att den fortsätter att göra det när det är vinterperiod i Sverige. (Och ja, jag oroar mig över detta hela året, inte bara för att vi har haft en period av plusgrader, när det borde vara minus)

För övrigt är jag jättegravid, saknar blodtryck och är allmänt trött på det mesta. Tackar som frågar.

8lno1

3 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

2015 – så här var du

För femte gången gör jag den här listan. Efter att ha läst igenom förra årets lista som finns HÄR, kan jag konstatera att 2015 var ett bättre år för mig personligen. Däremot knappast för världen eller många av mina vänner. Jag hoppas på utopin där alla får vara glada när det nu är 2016.

 1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag köpte tid hos en personlig tränare, Elin närmare bestämt, och jag började boxas för Åsa Sandell. Inget jag har gjort i år har varit så bra som de två besluten. Och så planerade jag in träningshäng med vänner. Det var helt nytt.
IMG_0570
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Som vanligt hade jag inga nyårslöften, men målet var att vara gladare 2015 än 2014 och det var jag.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja. Miljoner.

4. Dog någon som stod dig nära?

Pojkfröken dog. Vi stod inte varandra nära och vi hade slutat följa varandra helt i sociala medier – men han var en väldigt stor del av mitt liv på internet från 2008 till 2012, och även om jag känner att det kanske inte är min stora sorg att ha – att han dog – så är det så outhärdligt sorgligt.

5. Vilka länder besökte du?

Inga.

6. Är det något du saknar år 2015 som du vill ha år 2016?

Lugn och ro. Fy fan vad stressigt jag har haft det.

7. Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?

Extremt dålig på att minnas datum, men någon gång i slutet av juni så plussade jag på stickan, som det heter och just själva händelsen är ju svår att inte minnas. Och den 26 oktober släppte jag och Katta första avsnittet av En förbannad podd. 

en förbannad podd

8. Vad var din största framgång 2015?

Jag har blivit så jäkla bra på att säga ifrån till idioter och/eller bara blockera dem både mentalt och i sociala medier. Jämfört med innan alltså. Fortfarande en bit kvar!

9. Största misstaget?

Ingen aning. Att jag jobbade så mycket att jag knappt orkade ha ett socialt liv kanske.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Tror inte det? Eller jo, min rygg pajade i början av året på grund av undermåliga magmuskler. Samma magmuskler som jag nu har tagit itu med, med hjälp av personlig träning.

11. Bästa köpet?

Är fortfarande ganska begränsad i min konsumtion, men det jag lagt pengar på som känts värdast, så att säga, är träning och välgörenhet.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Tyvärr, mitt SL-kort. Det kostar, via statlig subventionering, 690 kronor i månaden för resor som stjäl mer tid än de sparar.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?

Jag har så jävla bra vänner. De gör mig i princip alltid riktigt glad. Att podda i Rätt Avigt och i En förbannad podd (med många av de vänner som gör mig glad). Boxningen – jag kan inte beskriva hur glad den har gjort mig. Och att jag har börjat läsa böcker igen. Det gör mig faktiskt jätteglad.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2015?

Den här med Ezra Furman kanske?

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Gladare.

16. Vad önskar du att du gjort mer?

Sovit, tränat, stickat, träffat vänner.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?

Stressat och grubblat.

18. Hur tillbringade du julen 2014?

Med mamma, pappa, ena brorsan, Alex, Isak och en hel del veganska tillbehör i Skåne.

IMG_1174

19. Blev du kär i år?

Jag är alltid mer eller mindre kär.

20. Favoritprogram på TV?

Jessica Jones, the Americans, Supernatural, the Good wife. Tittar dock inte alls på TV, utan streamar allt.

21. Bästa boken du läst i år?

Sara Stridsberg – Beckomberga: Ode till min familj. Den är så bra att jag önskar att jag hade den oläst så att jag fick läsa om den igen.

beckomberga-ode-till-min-familj

22. Största musikaliska upptäckten?

Återupptäckten av Type O Negative och Irma Thomas tror jag, alternativt Ezra Furman som jag inte lyssnat på alls innan i år.

23. Något du önskade dig och fick?

Läslust.

24. Något du önskade dig men inte fick?

Fungerande migrationspolitik.

25. Vad gjorde du på din födelsedag?

Hängde med familjen i Örebro hos min äldsta bror. Lekte i lekpark. Åkte upp i Svampen. Gick på någon typ av amerikansk restaurang. Fick en råsaftscentrifug. Var gravid.

IMG_0611

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Mer vänsterpolitik överallt – färre foliehattar från högern på ledarplats i morgontidningarna.

27. Vad fick dig att må bra?

Mina vänner, mina poddar, min familj, alla böcker och stickningen. OCH BOXNINGEN, ni har väl inte missat att jag boxades under 2015?

28. Vilken kändis var du mest sugen på?

Matt Damon tror jag. Förra graviditeten var jag sugen på att se alla filmer med Eddie Murphy, nu vill jag bara se film med Matt Damon.

mattd

29. De bästa nya människorna du träffade?

Jag tror banne mig att Linda var den enda nya personen jag träffade i år och banne mig om det inte vare en sjukt bra träff! (Ber om ursäkt till alla jag eventuellt glömt bort att jag träffade, men mitt minne är inte vad det en gång var).

30. Vad har du för nyårslöften inför 2016?
Inga, men jag hoppas att jag hittar en hemvist för min politiska plattform och att jag kan engagera mig mer för det jag tror på, men just nu så känner jag mest sorg över att de flesta som verkar stå på samma grund som jag i slutändan ägnar sig åt identitetspolitik och att peka finger åt alla som inte orkar leva som de själva gör. Och så borde jag faktiskt sluta läsa SvD:s och Göteborgspostens ledarskribenter. Det finns ju liberaler och högerfolk som har vettig argumentationsteknik – jag måste inte vända mig till trollen och foliehattarna.

4 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Några datum värda att notera sedan pausen

Den 9 december

Samma dag som jag bestämde mig för att ta en paus hade jag varit på ett så kallat aurorasamtal, som erbjuds förlossningsrädda personer. Jag är inte jätteförlossningsrädd, men jag känner instinktivt att jag inte vill föda nära fem kilo barn på igångsättning igen och mina barnmorska (som är bra) tyckte att det bästa ändå var att jag gick och pratade med någon om detta. För att jag skulle slippa lägga energi på oro i onödan. Och ja, det hjälpte ju till viss del, för aurorabarnmorskan var en sådan idiot att jag lägger betydligt mer tid på att vara arg än att oroa mig över eventuell igångsättning nu.

Hennes enda mål med vårt samtal var att övertyga mig om att snitt är det sämsta som finns. Som övertalningsteknik använde hon samma tonfall som många har när de berömmer hundar och hänvisade hela tiden till min förra förlossning som fantastisk. Att jag själv inte var jättepeppad på att smärtstillande inte hade hjälpt, att det gjorde så ont att jag inte ens kunde flytta mig lite åt vänster när barnmorskan bad mig och att jag förlorade 2,4 liter blod och således inte kunde lyfta mitt barn själv på två dagar för att jag var för yr – ja det var ju bara MIN upplevelse av det. Förlossningen var objektivt sett fantastisk. Och där trodde jag att vi hade samtalet just på grund av MIN upplevelse av första förlossningen. Little did I know. Kände mig som världens mest bortskämda person, som hade råkat få lite ont under första förlossningen och nu ville föda helt smärtfritt.

I min journal fanns fullt av felaktigheter. Den mest irriterande var att jag svarade bra på lustgasen. Jag hatade lustgasen. HATADE. Den näst mest irriterande var att jag svarade bra på epiduralen som fick sättas om. Det kunde ändå denna sorgliga uppenbarelse till samtalsperson hålla med om, att det var lite konstigt att de hade skrivit att jag svarade bra på något som fick göras om. Så hon lovade att lägga till i min journal att jag behöver högre doser av smärtstillande, eftersom att hon trodde att det var det som var problemet. När jag sedan kom till min ordinarie barnmorska stod det inget alls om högre doser i min journal. Tack? Bästa barnmorskan kunde i alla fall lägga till det i efterhand. Dessutom fick jag tid för tillväxtultraljud i vecka 37, så att de då kan göra en bedömning om detta barn också blir gigantiskt. Vi får se vad som händer efter det. Förmodligen något fantastiskt för att jag är en sådan DUKTIG HUND.

Den 14 december

Efter flera nätter av dålig sömn, en triljard deadlines på jobbet och en julmiddag som jag arrangerade fick jag en blödning på kvällen. Prick fem över tio märkte jag den. Vårdguiden slussade mig vidare till Förlossningen i Huddinge och där tyckte de att jag skulle åka in på direkten. Inte för att det lät farligt, utan för att jag skulle slippa oroa mig. Några minuter senare lyckades jag beställa taxin till fel adress och fick jogga en halv kilometer. Det gick ändå bra. De var fantastiska på Förlossningen och undersökte mig länge och väl, innan de konstaterade att min moderkaka eventuellt ligger för långt ner och att jag borde gå ner i arbetstid för att jag jobbar på tok för mycket i förhållande till min sömnbrist och pågående graviditet. Jag har fått ett ultraljud den 14 januari för att kolla moderkakan. Samma dag ska jag på samtal för eventuell sjukskrivning på X antal procent. Bra med detta var att mina aversioner mot Huddinge som jag fick efter aurorasamtalet försvann helt, tack vare helt otroligt fin och bra personal på Förlossningen.

IMG_0905

Bild på frostiga blad som jag tog på vägen hem från julmiddagen – helt ovetande om att jag samtidigt blödde.

Den 18 december

Träffade min barnmorska och fick svar från glykosbelastningen jag gjorde tre veckor tidigare. Vet ni? Jag har inte graviditetsdiabetes. Inte alls. Jag har däremot en helt fantastisk förmåga att bryta ner socker! Vilket så klart måste betyda att det är extra bra för mig att äta massor av socker, om jag nu är så fiffig med att bryta ner det. Varför ha en sådan superkraft i onödan liksom?

Den 28 december

Lemmy dog. Det var inte så oväntat, men likväl mycket tråkigt. Så nej, jag fick aldrig se Motörhead.

 

3 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Paus!

Mitt liv nu: jag gråter av att vara vaken, men jag kan inte sova. Skrev precis det här på Move it mama och det är ju lika sant i den här bloggen, så jag kör en copy paste och går och lägger mig helt enkelt:

Så. Nu är det nog. Jag jobbar på tok för mycket och sover på tok för lite, samtidigt som jag försöker rådda familj, träning, vänner, bloggar, poddar, fritidsintressen och ja, visste ni att man behöver städa ibland? Annars kan det hända att man får ställa in barnvakten och försöka få ihop ytterligare en hel arbetsdag på för få timmar, för att man varken kan låta barnvakten gå ute i decemberstormen eller komma in i äckelkvarten. Jag inser att det är stress som gör att jag tar det skitdumma beslutet att ställa in en barnvakt och att det är samma stress som gör att jag bryr mig om att vi har stökigt hemma och mest vill böla när jag ser folk lägga upp sina instagramstylade hem i flödet. Jag vet ju att många bara har städat just den där hörnan där fotot är taget, men att fungera rationellt under stress… njae, det har jag nog aldrig gjort.

Just ja. Jag är gravid också. Tre dagar från sista trimestern. Det gör mig lite tröttare än vanligt. Och kanske också i lite, lite större behov av vila.

Nu skalar jag bort i alla fall. Jag har ställt in i princip alla saker som var inplanerade innan jul. Någon grej ligger fortfarande öppen, men jag betvivlar att jag fixar det. Och så tar jag två pauser till att börja med. En från min vanliga blogg och en från Move it mama. Jag kommer att fortsätta försöka träna så mycket jag kan fram till förlossningen, men jag kommer nog faktiskt inte skriva om det här. Jag håller fast vid En förbannad podd och Rätt avigt istället och så får vi se om jag lyckas sova och pussla ihop livet tillräckligt för att ge er några uppdateringar innan det är dags för nästa barn! Vi säger så va? Ja det gör vi, för jag känner redan betongsmaken av väggen jag är på väg att springa in i. Hej så länge!

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Kom igen Fiat, kom igen!

Jag hatar, intensivt och ärligt, uttrycket “kämpa” som folk slänger sig med i tid och otid. Vill göra slut med internet varje gång jag ser att någon skriver det (eller ongar, ongar är också ett fruktansvärt ord). Trots det så känner jag en svajig målbrottsröst inom mig kvida fram ett litet lätt “kämpa” just nu. Jag är så satans trött, men jag behöver bara stå ut lite, lite till. En och en halv vecka kvar innan julledigt. En månad innan jag har en vikarie som kan gå dubbelt med mig ett tag. Mindre än tre månader tills jag går på föräldraledighet och FÖDER ETT BARN TILL. Så sjukt att jag inte ens orkar bli chockad. Däremot orkar jag tyvärr ha massa ångest över förlossningen, och inget någon säger hjälper. För det finns inget någon säger som tar bort det faktum att förlossningen med Isak var skitjobbig. Men skit i förlossningen, det var inte det jag skulle komma in på. Utan på att det snart är paus från dubbellivet med både familj och jobb. Snart, snart är det bara familj i ett halvår och det ska bli så jäkla skönt (påminn mig om att jag skrev det två månader efter förlossningen när jag får krupp av att gå hemma). Så… KÄMPA! (Om ni ursäktar så måste jag göra slut med internet nu bara för att jag skrev så).

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Nej, jag kommer nog aldrig få se Lemmy

Igår somnade jag innan nio. Tämligen utmattad efter fyra nätter på raken med alldeles för lite sömn. Sedan vaknade jag kring ett och somnade inte om. Nu börjar det här bli så jobbigt att jag gråter och det gör mig bara ännu tröttare, så jag önskar faktiskt att jag kunde sluta med det. Jag grät när klockan närmade sig halv tre i natt och jag grät när klockan ringde, jag grät när jag skulle klä på mig och jag grät på väg mot förskolan till Isaks utvecklingssamtal. Alex har sin jävla, jävla magisteruppsattsavslutning nu, så det finns inte plats för att jag inte sover och har absurda mängder arbeta att slutföra på jobbet. Det finns plats för att jag sover, arbetar effektivt och kan ta fler hämtningar, men så funkar det inte.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra, för inget hjälper och nu ska vi snart få in en bebis till i våra liv och jag tror faktiskt inte att jag kommer fixa det, om jag inte får sova. Jag tror faktiskt, FAKTISKT, att jag kommer att skjuta första person som säger “men sov när barnet sover” den här gången och eventuellt kommer jag att skratta efter. Jag vill inte höra fler av er som sover jättebra och som skulle må jättedåligt om ni var jag. Ja, jag mår rätt dåligt periodvis ärligt talat, men jag sover definitivt inte mer av att veta att ni är livrädda för att er perfekta sömn ska störas. Alltså jag vet att ni menar väl, men det blir ändå fel när ni säger så.

Och jag behöver inga tips. Jag behöver sova. Jag har testat KBT och fått veta att “sömnen förändras med åldern”, men jag kan inte tro att en “naturlig” förändring av sömn är att jag ligger vaken mellan två och fem timmar varje natt. Jag har testat andningsövningar, avslappningsappar och mindfulness. Yoga, träning, mer solljus, svalt rum, mobil i annat rum, varm mjölk, ändrade mattider, ändrade sovtider och koffeinfritt liv. Jag har testat icke receptbelagda sömnpreparat, hokuspokus-teer, sömnhormon i tablettform från Tyskland, progesteronkräm, 5-HTP och diverse andra naturläkemedel. Jag har gått upp och gjort andra saker, jag har skrivit listor över det jag grubblar på och jag har försökt ligga blickstilla i hopp om att bli så uttråkad att jag till slut somnar. Terapi funkar inte. Avstressningsövningar funkar inte. Ingenting funkar. Det enda jag kan göra är att acceptera att mitt liv ser ut så här periodvis, men jag tror banne mig att jag kommer bli galen innan jag hinner acceptera det.

Så nej. Jag får nog aldrig se Lemmy. Vi har biljetter till Mothörhead och Girlschool (och Saxon, men de räknas inte) ikväll, men den börjar inte förrän 19.30 och det är tre band som ska spela. Nu är klockan strax efter tio och jag är så trött att det ringer i huvudet och jag har så jävla mycket att göra på jobbet som måste hinnas med innan kvart i tre, när jag går för att hämta Isak och ändå sitter jag här och skriver ett sabla blogginlägg för jag kan inte tänka. Och jag är jätteledsen över att inte få se Lemmy. Han lär ju liksom inte palla komma hit en gång till. Girlschool har jag redan sett. Saxon spelar som sagt ingen roll. Men Motörhead. Som Isak föddes till. Tusen ledsna smileys kan inte beskriva vad jag känner.

lemmy-vodka

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone