Måndag i december

I går kväll var jag så trött att jag med nöd och näppe tog mig till sängen klockan halv nio. I dag vaknade jag med feber och höll mig hemma från jobbet. Kvart över elva var jag feberfri och pigg och kände mig som en skolkare av värsta sorten. Så jag gjorde vad vilken vettig människa som helst skulle ha gjort. Jag gömde mig bakom stickningen och några avsnitt av Good Wife. (Apropå stickning, så finns ett nytt avsnitt av Rätt Avigt ute nu. Det hittar ni HÄR.)

Vad jag mer har gjort? Pysslat ihop apelsiner och nejlikor till politiska budskap och lärt min son att säga “feminist”. Som vilken vettig människa som helst skulle ha gjort.

femapp

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Koll på läget

Första delen av dagen ägnade jag varken åt bakfylla eller slösurfande på soffan, eller min familj – för den delen. Nej nej. Som den nyfödda motionär jag är ägnade jag mig åt att, kristligt tidigt, åka in till Hötorget med Katta och Märta för att träna crossfit. Det var, som kidsen säger, asball, trots att jag varken har armmuskler eller balans eller koll på läget – vilket bilden nedan illustrerar väldigt väl. Hur som helst, mer om detta i Move it mama framöver. Nu ska jag dricka ett glas vin och fundera över varför jag inte tränar mer, om jag nu ska tycka om det så himla mycket varje gång jag gör det.

10841995_10152540451467607_8262697343488021954_o

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Throw back thursday

I juni 2012, när jag såg jättemycket ut som en mamma och inte alls som mig själv. Känns som tusen år sedan och som aldrig. Kan inte fatta att Isak var bebis och att jag hade en ljuv look. Minns knappt att vi var ute första året, minns mest mjölkstockningar och sömnbrist och det dåliga samvetet som kom när jag lyckades hålla Isak sovande en hel säsong av RuPaul’s drag race. Som om den bedriften vore något att skämmas över? Om vi får fler barn, och jag på något mirakulöst sätt lyckas klämma en hel säsong drag race på två dagar, då ska jag fira med champagne och spabehandling. Sanna mina ord.

IMG_20120619_164353

IMG_20120619_164538 (1)

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Mon dieu

Förutom att det här är en av de bästa låtarna i mannaminne, är ju “Crying” lite det enda som går att göra åt det politiska läget just nu. Såvida man inte är liberal, för då tycker man tydligen att det är positivt att kränkta, rasistiska skitungar sitter i riksdagen och jävlas bara för att de kan. Så. Nu lyssnar vi på låten, sedan äter vi jordnötssmör direkt ur burken och tittar på the Good wife och i mars så röstar vi rött. BRA.

4 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Vad som stressar mig nu

Människor med tid. Jag orkar inte med er! Jag hinner inget just nu. Och skulle jag hinna något, så skulle jag ändå inte orka. Inte blogga, inte sticka, inte försöka göra något åt förfallet som ska föreställa vårt hem. Blir provocerad och kränkt av att se andra syssla med sådant jag vill hinna med. MINA intressen. Bah! Jag är så trött på det här jagade livet, men jag kommer inte ur det. Drömmer i smyg om pensionärstider med små slurkar portvin och storstickning. Kan någon fixa det, eller vårt hem, till mig snarast?

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Det finns bara ett rätt och det gäller för alla barn. Glöm inte det!

Isak har haft samma Emmaljunga-vagn sedan han föddes. Först med liggdel och sedan med sittdel. Den är inte särskilt fancy. Från nittotalet någon gång, blå och gnisslar lite eftersom att vi använde den till att köra ett helt picknicksällskaps öl i en midsommar. Jag tänkte att det kanske vore dags att byta vagn nu till något smidigare för hans storlek och ålder, men så kom jag på att det kanske är onödigt. Han blir ju tre i mars liksom. Hur länge till är det egentligen rimligt att han har vagn för längre sträckor? Till sommaren? Ett år? Ja – det är så klart en sak jag fick googla, för jag har faktiskt ingen koll på vad som är rimligt att förvänta av små barn och deras ben. Men nu vet jag.

20140216-201632.jpg
Hade visst ingen bild på när jag hat-tvingar mitt barn ner i en vagn, så ni får en när han sitter på sin bil. Förmodligen även det ett bevis på att jag har barn fast jag inte vill.

 Barn har vagn tills de är två och alla som TVINGAR sina barn in i vagnar efter det gör det för att de är lata, stressade egoister som projicerar sin slappa livsstil på sina ungar. Ungarna växer sedan högst troligt upp till parasiter på samhället och tar alla våra skattepengar. Eventuellt börjar de hänga i gäng också. Och blir kriminella. Det kan faktiskt vara så, och nu spånar jag lite fritt här, att allt det som hände i Knutby hade kunnat undvikas om pastorn bara hade fått slippa vagn efter att han var två. Efter vad jag har läst om betydelsen att sluta med vagn i tid är det inte orimligt.

Alltså.

Jag tänker mest att det vore praktiskt om Isak inte blir påkörd till och från förskolan, eftersom att han trots allt gillar att springa omkring en del och vi passerar en rätt så trafikerad väg när vi går dit. Vagn är en logisk lösning, tills han blir lite äldre och lite förståndigare. Men det betyder så klart i förlängningen, att jag hindrar hela hans utveckling. Och det gör jag i sin tur för att jag är en egoist som inte vill ha barn och det skulle jag, givetvis, ha tänkt på tidigare. Little did I know.

Tur att det finns så många jättefantastiska småbarnsföräldrar där ute, som bara väntar på att få rätta alla oss andra som misslyckas så totalt i vår uppfostran. Vi som bara tror att vi älskar våra barn och som lever i illusionen av att vi gör det vi tror är bäst för dem, men som egentligen bara vill utöka förskolan till en internatverksamhet, som vi ibland besöker på söndagar. När vi inte är för upptagna av oss själv.

Att vi tar Isak till förskolan i vagn, är självklart bara för att han ska komma dit fortare och vi ska kunna ägna oss åt våra privata intressen istället. Glömmer det så lätt.

 

 

3 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Blast from the past

225600_5605362436_9003_n

Tiden – vad är du ens? Kollade bilder på Facebook, när den här dök upp i flödet. Försökte komma på när det var. När jag var svarthårig. Häromåret? Eller vänta. Innan Isak. Och lite längre sedan ändå, och sedan lite längre bak i tiden till.

Detta är från 2007. Det är sju år sedan. Hur gick det till?

Personen som är jag på bilden oroade sig alldeles för mycket för framtiden och andras åsikter. Jag hade tagit mig ur ett jätteträligt förhållande och mådde inte så särskilt bra. Övertygad om ett liv i ensamhet, med en tendens att tro på tarotkort, helt ovetande om att Alex fanns. Bara någon månad senare såg jag honom i tunnelbanan första gången och skrev till en kompis “herregud, jag har precis sett min manliga kopia – måste vara det snyggaste som någonsin har gått i ett par jeans”. Sedan såg jag honom igen och igen och igen. Till slut föll det sig så att vi hamnade på samma fest på midsommardagen 2008 (men den pratar vi helst inte om pga pinsamma fylleminnen) och sedan blev vi ihop och kunde inte se skillnad på vem som var vem på bilder, eftersom att båda hade likadant hår och likadana glasögon. Resten är historia, som det heter.

Andra saker som har hänt sedan 2007: Isak, så klart, och frontkamera på mobiltelefonen. I alla fall sådan där det går att urskilja vad som finns på fotot.

Jag idag: ojar mig över om vi någonsin kommer orka/vilja ha fler barn eller om Isak får växa upp utan syskon. Det är sådant som inte går att prata med folk om, eftersom att de allra flesta villa ha något vettigt att säga, och det inte finns något vettigt att säga, till ovettiga resonemang. Så nu oroar jag mig för framtiden och retar mig andras åsikter istället. Viss grad av mognadsökning där ändå. Hursomhelst. Om sju år vet vi hur det gick! Tiden går ju uppenbarligen skitsnabbt, så det är inte så långt dit.

 

Ps. Jag slutade tro på tarotkort ganska snart efter det här. JAG LOVAR.

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Ett välkommet farväl

IMG_2669.JPG

Idag avtackades jag på min gamla arbetsplats. Det var osentimentalt, jag fick tårta, jag fick cider, jag fick några fina tal. Ett halvår efter att jag slutade eller så.

Ibland är det bästa man kan göra mot sig själv att orka bryta upp och leta efter något nytt. Jag gjorde ingen drastisk förändring egentligen, är fortfarande kvar inom samma organisation, men jag såg en möjlighet och jag tog den och det var helt avgörande för att jag skulle få ett bättre liv på flera plan.

Jag tänker inte gå in i något new age-pladder och prata om meningen med saker – för sådant tror jag inte på. Men jag är väldigt glad att jag inte följde min första fega instinkt, att inte söka jobbet jag har nu, i våras. För det är ta mig fan det bästa jobb jag någonsin haft!

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Mot nya tider

Sista natten som trettiofemåring. Isaks första natt i eget rum. Alex sover på soffan och jag har 140 centimeter säng för mig själv. Livet som trettiosexåring kommer att börja alldeles strålande, det är ett som är säkert.

IMG_2493.JPG

PS: Alex har städat byrån. En sak mindre att reta sig på om jag vaknar i natt!

PS igen: döm om min förvåning, när jag slutade reta mig på alla saker på listan igår, efter att jag publicerat inlägget! Spenderade ytterligare två vakentimmar med att reta mig på annat efter det, men ändå. Glad för det lilla!

3 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone