Om jag fick brev från mig själv som nästan sextonåring

För någon vecka sedan skickades det ut tjugo år gamla brev till folk, som de skrivit till sig själv när Vattenfestivalen fortfarande fanns i Stockholm. En kort sekund avundades jag alla som fick post från sig själv, sedan kom jag på en sak.

Breven måste ha skrivits i augusti. I augusti för tjugo år sedan var jag en fullfjädrad, så kallad, grungare. Jag gick hemifrån med alla kläder i garderoben på mig samtidigt. Jag hade dr Martens (det har jag fortfarande). Jag tyckte att “Alive” med Pearl Jam var en toppenhit (det gör jag fortfarande). Jag hade mittbena och stripigt hår, som jag färgade med kulturtantslila toning (det kan jag inte försvara). Detta bekommer mig inte särskilt mycket egentligen. Men. Jag gillade även Red Hot Chili Peppers och jag var omåttligt kär i Simon, som var… speciell (inte på det bra sättet). Han spottade, han snusade, han skolkade, han lyssnade på eurotechno med extra mycket bas. Jag hade hört honom höhöhö:a efter “brudar”, men hade vi pratat med varandra någonsin? Tveksamt. Jag förträngde ganska mycket av det som läckte ut av hans personlighet, eftersom att han var snygg (när han inte snusade, men alltså alla killar snusade under min uppväxt, så att någon stundom såg ut som en gnagare med sump i munnen – ja, det tillhörde helt enkelt bara livet på den tiden). Han tog upp hela min tid. Jag var så kär i honom att jag började gråta när jag fick halsfluss, eftersom att det innebar att jag inte skulle få gå till skolan på en vecka.

Nej jag var inte den medvetna, svåra tjejen som läste böcker av systrarna Brontë. Det stör mig inte alls, men är jag intresserad av att fördjupa mig mer i min ungdoms naiva kärlek idag? Definitivt inte. Minnet räcker. Ett brev från mig, som jag skrivit i augusti 1994, hade bara handlat om Simon. Så. Med närmre eftertanke känns det inte alls tråkigt att jag inte skrev något. Det känns inte heller särskilt tråkigt att jag aldrig kom närmre Simon än några långa ögonkast, innan lågan svalnade och jag blev dödligt kär i någon annan. Som troligen var snygg, men ganska korkad.

Det var lite så jag jobbade på den tiden. Sedan växte jag upp, blev feminist och slutade med det.

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

History repeating -e4k

Om ni känner mig, eller läste här för ett år sedan, vet ni kanske att jag och Rätt avigt-crewn (innan vi blev Rätt avigt) maratonstickade till Hjälpstickan? Hur som helst; idag är det dags igen! Skulle så klart ha outat det här lite tidigare men ja. Livet osv.

Så här såg det i alla fall ut för ett år sedan:

IMG_2054.PNG

Även i år finns ett Facebook-event för den hugade!

Så. Nu kör vi så att det knakar i lederna! Spännande cliffhanger: vaknade med knäckt rygg i morse. Win?

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Vad föräldraskapet lärt mig

Visste ni att Blossaglögglåten egentligen är en barnsång som heter Grevens hund? Det är ju fantastiskt! Jag hade ingen som helst aning om detta. Tänk om jag inte hade fått barn?! Då hade jag förmodligen aldrig fått veta det heller. Resten av mitt liv hade passerat utan den kunskapen. Svindlande.
IMG_1576.JPG

Alla som sjunger “glöggen heter Blossa” nu, räcker upp en hand…

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Dålig film – ett objektivt inlägg

Jag har väldigt svårt för pekoral. Nu går det så klart att diskutera vad som är pekoral och inte, men om vi säger som så här: jag avskyr krystade historier om “möten mellan människor som formar varandras liv” eller “det fina i relationer mellan olika individer” eller, för den delen, filmer med människor som håller en lång monolog om sitt känsloliv. Gärna under berusning. Gärna med klump i halsen. Gärna med brusten röst på slutet. Alltid en karl, va? Som kommer i kontakt med sitt känsloliv. Blir vansinnig bara av att tänka på det. Varför gör människor den här typen av film? Har de inget bättre för sig?

Eventuellt sårar jag någon nu, men tro mig när jag säger detta: jag glider hellre med nakna knän över ett gymnastikgolv än tvingas se om the Garden state, You and me and everyone we know, the Station agent eller Into the wild igen. Jag har blivit beskylld för att inte gilla indiefilm, men stämmer inte. Jag gillar många indiefilmer – jag gillar bara inte dålig indiefilm och om jag får ge en högst objektiv reflektion här, så är samtliga av dessa filmer jag nämnt exempel på jättedålig indiefilm.

Den sista av de där filmerna, Into the wild, rör ofta upp känslor här hemma. Jag förtränger jämt att Alex gillar den på riktigt, och har oftast hunnit reta upp mig över hur dålig den är innan jag kommer på det. Jag förstår bara inte vad som är så gripande med att en djupt osympatisk människa, åker ut i skogen och får skylla sig själv (fast innan han hamnar i skogen, hamnar han så klart i “möten mellan människor som formar hans liv”). I HUNDRAFYRTIOÅTTA MINUTER (enligt IMDB, jag såg aldrig färdigt filmen, eftersom att jag värderar min tid alldeles för högt). Saken är att de allra flesta jag känner som har sett den, gillar den. Till och med sympatiska människor (till och med ALEX). Jag förstår inte? Varför gillar ni filmen? Hur kunde Sean Penn göra det här mot oss? Varför gillar så många You and me and pekoral is all we know? Hur kan Zach Braff få göra mer film och tv efter the Garden State? Så många frågor, så lite tid att reta upp sig på varenda en av dem. Jag orkar inte.

Det var bara det jag ville säga.

Tack för visat intresse.

Ps. Om ni vill ha tips på väldigt bra och gripande film så kan ni se Hilary and Jackie eller In the name of the father.

Ps. Ser hellre alla jättedåliga indiefilmer jag har nämnt i det här inlägget igen, än tvingas se något som Lars von Trier gjort efter Riket.

 

4 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Livsfarligt med flygande yoga tydligen

Jag avled inte, men jag vaknade i tisdags med en huvudvärk som var den värsta jag någonsin upplevt. Trodde jag. Sedan vaknade jag i onsdags och då åkte jag in till akuten, för då upplevde jag sannerligen mitt livs värsta huvudvärk. Hamnade på neurologen. Gick igenom en hel radda prover och fick i alla fall veta att det inte finns några blödningar eller tumörer eller inflammationer i min hjärna och DET, det är väldigt skönt. Däremot finns det fortfarande inflammationer i min nacke på grund av, ja, en ganska rövig vår skulle jag tippa på. Så det som orsakade vad jag trodde var en nära döden-upplevelse, var spänningshuvudvärk in absurdum. Det låter kanske som trams, men I kid you not: det var fruktansvärt smärtsamt och skrämmande. Och det har inte släppt helt och hållet. Gick till en svindyr naprapat idag som behandlade mig i tio minuter innan hon skickade hem mig med en återbesökstid imorgon och ett extra tjockt lager linement i nacken.

Så. Nej det var så klart inte yogan i måndags, det är nog snarare bristen på yoga som har hjälpt till. Och jag har inte försvunnit, jag har mest legat i fosterställning och kollat på Damages och älskat Alex som har tagit hand om spillran jag varit och Isak, som har tröstat mig genom att “pussablåsa” och prutta mig på huvudet. Alltså prutta med munnen. Ja och så har jag så klart varit evigt tacksam över att jag har de vänner jag har och över att jag har bytt jobb. Sedan har jag känt att nej, det här är inte jag längre. Nu får jag släppa saker och gå vidare och bli mig själv igen. Typ gladbitter och fylld av dåliga ordvitsar. Det är faktiskt inte okej att låta den sidan bara gå i ide sådär!

Så nu gör jag det. Nu tar jag och vänder den här skutan till kröpp. På återseende osv.huv

Tio minuter efter yogan på Sveavägen vs två dagar efter yogan på neurologakuten i Huddinge. Hurra livet?

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Gävle <3

Ända sedan sovmorgonen fram till tio i sju imorse (!!!!!!) och fram till nu i sängen på hotellet, har den här dagen varit fullkomligt strålande. Okej, okej, Isaks sammanbrott på Joe Hill-muséet var kanske inte riktigt en “strålande” upplevelse, men bortsett från det då. Höstsol, höstlöv, gamla stadsdelar, syndikalisthistoria, antikvariat, långfika med vänner, lunchdumplings och nordafrikanska middagsgrytor. Gävle alltså. Vem hade kunnat ana detta om dig, din luring! Bara det att jag var tvungen att rasta Isak när vi väntade på hämtmaten så att Alex fick ta hela samtalet med den obligatoriska gubbalkisen i baren själv, ger den här resan fem plus.

IMG_1642.JPG

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Fuck New York!

Imorgon är det vi som åker på minisemester till Gävle. Steampunkutställning, Joe Hill-museum och reanatt på Scandic. Isak, Alex och jag. Så sjukt bra idé att jag nästan blir avundsjuk på mig själv. Och Mirijam – du kan fethaja att det blir tomater på knäckemackan på söndag!

Hasta la vista!

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Cotton is not candy

Jag har alltid tänkt att bomull – det är bra grejer det. Egentligen vet jag inte varför, men det är nog för att jag tänker att det är ett naturmaterial och att naturmaterial alltid är bättre än syntet. Fast bomull är faktiskt inte särskilt bra alls. Idag har Råd och Rön lärt mig att det krävs SJUTUSEN liter vatten för att producera ett kilo bomull och att 10% av världens bekämpningsmedel går till bomull, trots att bomull bara tar upp 2,5% av jordbruksmarken. Det är så himla lätt att skita i allt som händer långt borta, men jag lovar er. Förr eller senare kommer de där bomullsodlingarna och biter oss alla i röven.

Så vad gör vi då? Det går så klart att köpa ekobomull, men trots att den är giftfri så finns inga regler om hur vattnet ska användas. Dessutom är bara 1% av den bomull som produceras ekologisk och plagget som innehåller ekobomull kan fortfarande ha behandlats med giftiga ämnen under tillverkningen. Råd och Rön säger att hampa är bättre. Och bambu, lyocell, rami och mjölkfiber och ekoull. Jag säger att återvunnet alltid vinner. Det är snällare mot miljön, det är snällare mot plånboken och om du googlar “second hand clothes quotes” får du bland annat upp den här bilden på Chris Isaak:

Chris Isaak Quotes-9

 

Ps. Här kan ni läsa lite om varför jeans är en rätt obehaglig grej ändå!

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

En liten kompis som fattas mig

Idag träffade Isak grannens katt Fia. Hon är en senig tant på tjugo år och ganska så sur, men Isak lade sig ändå bredvid henne på gräsmattan och kallade henne Sabbat. Det är sådant som får mig att vilja rusa till Stockholms katthem och ta hit femton katter som alla kan bli Isaks bästisar. Fast vad är femton nya katter mot en enda Sabbat? Inget alls. Saknar honom fortfarande så väldigt, väldigt mycket. Finaste lilla kattpiraten. Tänka att jag aldrig mer får gosa med din päls.IMG_7414

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone