Sentimental!

Lyckligt ovetande om att vi snart ska råna honom på all hans trygghet.

I lördags var vi på Skansen och lämnade napparna till kattungarna. I vårt fall räckte det med en napp, sedan insåg Isak faktum och började gråta hjärtskärande “jag är inte en stor kille, jag är inte en kille, jag är en liten bebis och jag är ledsen”. Vi fattade ju att han var lite för peppad på det här under veckan innan, för att det skulle vara sannolikt att han verkligen förstod innebörden av att ge napparna till kattungarna, så vi blev väl inte jätteförvånade – men det var ju lite jobbigt ändå. Och med lite menar jag jätte.

När vi kom hem somnade han utan napp framför en film, sedan somnade han utan napp på kvällen och vid middagsluren dagen efter och igår kväll och jo, han har ju konstaterat några gånger att han faktiskt blev LEDSEN och vi har fått ändra sovrutin från att bara lägga honom, till att sjunga för honom och stryka honom över pannan, men det går ju. Han har bara haft napp när han somnat innan, och några gånger när han varit ledsen. Nu är det mest jag som är sentimental, alltså RIKTIGT sentimental. Sådär så att jag sitter och tittar på gamla bilder och minns hur lyckliga vi var. Får tårar i ögonen när jag tänker på att han aldrig mer kommer att tulta fram på morgonen med napp och snutte, känner ångest över livets förgänglighet och ser framför mig hur Isak kommer att komma ut som en brölande, finnig tonåring från sovrummet redan ikväll. Nej men det går ju jättebra det här “stabil förälder” som jag försöker mig på hörrni!

tumblr_n5zgl4l1cF1rxr5tuo1_500

 

 

 

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Dagens lektion i “livet”

Idag blev Isak knuffad av ett annat barn när han ville vara med och leka i parken efter förskolan. Sedan blev han puttad igen och skriken åt när han stammade fram “men du gör fel, jag är ju snäll” samtidigt som tårarna forsade ner för hans kinder. Ungefär när den tredje putten var på väg att verkställas hann jag komma fram och fösa bort det väldigt arga och puttande barnet, samtidigt som jag lyfte upp mitt eget väldigt ledsna barn.

Föräldern till det arga barnet kom och tog sitt barn åt sidan. En kvart senare kom föräldern fram med sitt arga barn och försökte be Isak om ursäkt. Isak var glad, men det arga barnet blev bara ännu argare och mitt förslag om att barnet kunde vara med och gunga med Isak och Isaks kompis, var tydligen så hemskt att han var tvungen att springa åt andra hållet och skrika i falsett. 

Så är barn. Isak med ibland. Men jag orkar inte riktigt med det ändå, för jag fattar inte hur jag ska förklara världen för Isak.

Ja jag vet att det är jag som tagit på mig traumat här och att Isak slutade bry sig så fort han tittade åt sidan och såg en stubbe som  tydligen var ett tåg, men det spelar ingen roll. Jag orkar ändå inte med bilden av hur hans leende dog när han förstod att han inte var välkommen. Jag orkar inte hur han, på sitt eget lilla vis, försökte förklara att HAN VAR JU INTE DUM, han ville ju bara hjälpa till att leka, samtidigt som han blev så ledsen. Jag orkar inte att det här var en liten skitgrej och att det kommer bli värre ju äldre han blir. Det känns som om någon slår mig i hjärtat när jag tänker på det. Hur ska jag lära honom att hantera livet, när jag inte ens kan ta ett lekparkstrauma själv? Just nu känns det som att det är han som borde lära MIG något om det här. Han som blev ledsen en stund för att sedan fortsätta med något annat. Jag som sitter här och ångestbloggar fast jag borde sova.

Hur som helst. När glassbilen körde förbi en stund senare gjorde jag vad varje vettig förälder med dålig koll på sin ekonomi skulle ha gjort. Jag shoppade glass för trehundra spänn och sedan gick vi hem och åt en del av den i soffan, framför Toy Story två. Vi har det rätt så himla bra ändå.

IMG_7633.JPG 

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Söndagen den 26 april 2015

Vi hade barnvakt.

Jag sprang åtta kilometer.

Jag VANN.

Jag tittade på ett avsnitt av Mad Men och tre avsnitt av the Good Wife.

Jag beställde en prenumeration på Arbetaren. Bland annat tack vare den här krönikan.

Igår gjorde hittade jag på en burgare som såg ut så här.  
Den innehöll blan annat sötpotatis, bönor, ingefära, chili, vitlök och koriander. I ett bröd med limeyoghurt, tomater, babyspenat och inlagd rödlök. Ja ni förstår så klart varför Alex tände ljus till denna SYMFONI för smaklökarna. Samtidigt som jag gjorde burgaren lyssnade jag för övrigt på Everything dies med Type O Negative, så att ingen skulle få för sig att jag är en hippie. Staying true!

Nästa vecka blir det maj. Kändes som att det var 2014 nyss, men ändå ser året gammal ut i skrift på något vis. Som så många andra minnen.

4 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Hur det går med shoppingen?

Jo tack bra! Jag insåg att jag plötsligt har rensat ut på tok för mycket kläder. Bytt, skänkt, slängt. Sommaren närmar sig och jag har inte riktigt garderob för det och det tar ju ta mig fan sjukt mycket tid att leta upp en hållbar garderob från noll. Och när den nuvarande garderoben redan får en svettas känns det lite stressigt. Kollade runt på blocket och tradera, men orkade inte och hann inte lägga den tiden det krävdes där. Folk skäms inte för att sätta priser, på det sättet jag tycker att de bör göra. Försökte hitta någon butik som säljer ekologiskt, hållbart och snyggt på nätet. Till avbetalning, för ekonomin att betala allt en månad finns inte och det känns så jäkla onödigt fraktmässigt att småbeställa. Det blir ju dyrare och sämre för miljön och jabedijabedijabedi. Jag lyckades inte.

Så här slutade det. Jag beställda kläder från HM. Jamen så jag gjorde det. För tretusen, men det var i dubbla uppsättningar, för jag vet ju inte vilken storlek jag har och HM är ju inte till för vuxna, så hälften får väl sorteras bort bara på grund av olämplig kjollängd eller noll bröstutrymme.

Ja och sedan när jag hade gjort beställningen och allt var färdigt och signerat, så kom jag på att vi har förvaringslådor under sängen och vet ni vad? Jag hittade jättemycket kläder där! De kläderna som hade försvunnit så mystiskt under vintern. Som jag hade lagt dit när jag omorganiserade min garderob.

Jo men man är skärpt. Och pigg.

Förbereder mig för en retur till HM då.

Bild från i höstas när jag stod framför ett slott och var en, på så många sätt, mer hållbar person.

Bild från i höstas när jag stod framför ett slott och var en, på så många sätt, mer hållbar person.

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Helgen i färre bilder än ord

Det blev helg! Men innan det blev helg var det torsdag och i torsdags ringde jag företagshälsovården enligt logiken “de kommer att ge mig bra hjälp, för det blir för dyrt om jag blir utbränd”. Bra va? Har ingen bild på det här, så ni får visualisera istället.

Efter torsdag kom fredag och på fredagar hämtar jag Isak. Precis när jag kom fram till förskolan insåg jag att jag även denna morgon hade skitit i att ta med husnycklar, eftersom att de hade trasslat in sig i reflexen som sitter på min alldeles för varma jacka. Man kan ju tänka att jag hade kunnat flytta den där reflexen till vårjackan, men jaja. Lite lätt att bli bortskämd där med att någon alltid är hemma när jag kommer hem tydligen. Ute var det regn/sol/blås/kallt/sol/regn så jag bestämde snabbt att jag och Isak skulle gå till Fru Marias bak. Ett fantastiskt bageri som dessutom har en lekhörna. Isak blev inte alls besviken, även fast han så klart helst ville till parken och känna regnet piska honom i ansiktet. När han började tjata om det på Fru Marias föreslog jag en bok. Han svarade med att hämta ett slott:

IMG_7043.JPG

Efter cirka en timma kom Alex och då gick vi hem. Vi åt något jag inte minns, pratade om saker jag inte minns och tittade sedan på första avsnittet av the Americans innan klockan var tio och jag snudd på dreglade av trötthet. Så vi gick och lade oss.

Lördag! Så här många gånger vaknade jag när dygnet hade slagit om till lördag: en gång mellan ett och två, en gång mellan tre och fyra, en gång mellan fem och halv sju. Halv sju somnade jag inte om, men då kom Isak in till oss. Alex bollade med honom ut i vardagsrummet och någon gång vid åtta somnade jag stenhårt. Nio över nio väcktes jag ur en dröm där jag var ihop med Måns Zelmerlöw och vi var på festival, en man stänkte kiss i mitt ansikte och Måns började gråta likadant som Isak när han fick en stöt av ett elstängsel. Efter det var vi plötsligt inne på ICA där Måns av okänd anledning klädde av sig till kalsongerna och ville kyssas för han, jag citerar, “har glömt Amanda nu”. Jag vaknade med Cara Mia på repeat i huvudet. Kränkt och förvirrad och eventuellt lite skamsen. Om det är det här som händer när jag sover, är det ju faktiskt lika bra att jag låter bli…

Hur som helst. Lite stressigt blev det för vi skulle podda klockan elva och jag hade bestämt mig för att inte slentrianköra bil utan faktiskt ta buss. Bussen skulle gå 10.13 och jag sprang som en gasell hemifrån 10.06. Fjorton över var jag framme och tänkte att bussen säkert var missad. Ställde mig ändå fullt synlig vid busshållplatsen för att kolla upp nästa buss, när den första bussen till min glädje svängde runt hörnet. Men ni vet ju hur det är med glädje och hur omöjlig den är att upprätthålla i dagens samhälle. Den inte alls fullsatta bussjäveln kördes förbi mig av en chaufför som bara ryckte på axlarna istället för att stanna. Så himla bra för mina redan övergödda stressnivåer detta! Blixtsnabbt författade jag ett ilsket mejl till SL med obligatoriska frågan “får det verkligen gå till så här?” (nej det får det inte, fick jag till svar lite senare). Hur som helst, jag hittade en alternativ väg och kom fram inte alls så särskilt sent, med kaffe från en kaffekedja dessutom. Vi spelade in ett avsnitt som snart dyker upp här och jag tog en selfie. Sedan vevade jag garn och åkte hem.

IMG_7055.JPG

När jag kom hem hade Alex städat det mesta och jag hade tänkt fortsätta där han slutade men var helt matt efter min utflykt och var tvungen att sova en timma på soffan först. Alex syster, som barnvaktade Isak, föreslog middag under kvällen men jag fick lite hjärtklappning bara av att tänka på att behöva socialisera mer den dagen och sade nej. Sedan föll det sig som så att Alex bror med flickvän kom över på impuls och vi köpte indiskt istället och mitt huvud var på väg att explodera, men jag överlevde ända tills de åkte hem. Efter det åt jag chokladtryfflar och stickade framför the Americans ända till klockan tolv. Känns som ett mirakel varje gång jag orkar vara uppe så länge. Håhåjaja. Så här mystokiga är vi i alla fall, att vi tänder ljus och slänger kuddar på golvet (inte ljusen) när vi ska äta indiskt:

IMG_7060.JPG

I natt sov jag så klart jättedåligt – dock utan att drömma om Måns. Alex tog i vanlig ordning upp Isak och jag muttrade i sängen fram till nio. Sedan tog jag beslutet att ta bilen till dagens planer istället för pendeln, för jag orkade helt enkelt inte stressa en gång till den här helgen. Halv tio körde jag hemifrån, hämtade upp Katta på vägen och när klockan var tio landade vi hos Märta för en träningsdejt. Mer om den kan ni läsa här, om ni vill.

IMG_7066-0.JPG

Efter träningen kom jag hem, bar några däck, åt korv och drack trefemmor. Sedan har jag ägnat resten av min tid åt att vara osocial och blogga. Nu är klockan nio och jag vill se ett avsnitt av the Americans innan jag ska sova, så ni får ta det här blogginlägget med de eventuell stavfel och meningbyggnadsfel jag inte upptäckt på vägen. Imorgon är det måndag och jag lär väl vara trött och tjurig i vanlig ordning eftersom att jag inte har sovit. Hej då!

4 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Jag är inte galen!

Jag är bara stressad. Alltså jag vet ju att jag är det, men jag fattade inte hur mycket. Det är klart att jag blev lite orolig när jag helt plötsligt började tappa ord och inte alls kunde förstå ett relativt okomplicerat diagram i Excel – och när jag inte ens kunde formulera hela meningar, ja då tänkte jag att ju givetvis i första hand på att jag mest troligt var en kvart från sluten psykiatrisk vård. Innerst inne hoppades jag så klart att det var stress. Och det var det! Det är det. Idag sade en expert som jag träffade i ett ärende som inte bara rörde mig själv, att det var klassiska symptom på just det. Jag har hört om andra som fått dyskalkyli och tappat hela språk, trots att de talat dem i flera år, men det kändes ändå mer självklart att jag skulle vara galen. Bara att veta om att jag inte är det (eller i alla fall att just de här grejerna inte är ett tecken på det) gör mig mindre stressad. I övrigt vet jag inte hur jag ska lösa det. Jag vill ju inte göra mig av med familjen alls faktiskt och jag måste ju jobba och med jobbet kommer tyvärr två timmar pendling per dag. Men jag hörde något om att livet blir lättare om man inte är så hård mot sig själv hela tiden, så då slutar jag väl med det. Det kommer gå jättelätt, för som kvinna, småbarnsförälder, tränande eller inte tränande, vänster, feminist and what not döms man ju varken i de egna eller andra leden. TUR! Ja och så vore det kanske bra att sova också. Jag jobbar på det.

IMG_6006

4 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Jag kanske inte kan fota mat…

… men GOSSE om jag kan laga den. Ursäkta för ett inte alls så blygsamt skryt här, men jädrar vad god mat jag gör. Ibland. Eller ganska ofta faktiskt. Tyvärr är jag helt ointresserad av att ta stajlade matfotografier, så det blir inte så mycket dokumentation som det kanske borde bli, men samtidigt är mat kanske inte det mest intressanta att läsa om jämt? Skit samma. Idag hittade jag i alla fall på en jätterolig rätt av alla slattar som blivit över efter de olika matkassarna vi testat på senaste, och innan Alex hann slänga i sig portion två, så snodde jag tallriken för en feel good-bild. Om feel good är när det inte känns bra, för ingen blir väl glad av att titta på den där bilden mer än vi som åt maten och minns hur det smakade. Ni får helt enkelt läsa receptet först och titta på bilden när ni har lagat det, så hinner ni inte ångra er. Hursomhelst. Vi kan kalla detta för linsfritters med ugnsgrönsaker och limeyoghurt.

Vill ni ha receptet då? Det får ni i vilket fall som helst, för jag vill minnas det här i framtiden.

Mixa följande:

1 förpackning gröna linser från Go Green (motsvarar ca två dl kokta linser)

2 ägg

3 vitlöksklyftor

en halv kruka persilja (det vill säga: mycket)

0,5 till 1 dl mjöl (glömde mäta, men det ska bli som en tjock pannkakssmet och inte som en fast biffsmet)

Salt, peppar, saften från en liten lime

När det är mixat så rör ner:

2 finrivna, råa potatisar

ca 4 cm finhackad purjo

Ha eventuellt i mer mjöl, eller späd med linsspadet som du sparade fast jag inte sade att du skulle, för att fixa konsistensen. Jag lät smeten stå och svälla medan jag fixade grönsakerna här. Jag stavade och klyftade polkabetor och potatis, vände i salt och olivolja och körde in i ugnen. Efter tio minuter satte jag in en plåt med slantade aubergine och stavad kålrabbi, penslad med chiliolja. Sedan tog jag en vanlig sked och klickade upp linssmeten i en väloljad, het panna. Stekte några minuter på varje sida och åt slutligen allt med limeyoghurt (turkisk yoghurt, saften från en lime, vitlök, örtsalt). Jag lovar. Det var jättegott det här. Det blir säkert snyggare för den som slänger på en tomat och något grönt innan ätning, men herregud man kan ju inte ha ALLT hemma i kylen JÄMT.

4 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Självhjälpsbok? Självhjälpsbok!

Generellt är jag misstänksam mot självhjälpsböcker, men det har inte hindrat mig från att testa tre stycken genom åren. Den första heterte Älska dig själv och var en bok som pappa fick av någon på sjuttiotalet. Jag försökte läsa den när jag var tonåring, men var redan då för butter för att vara mottaglig för budskapet “tänk positivt, annars är allt ditt fel”. Den andra heter Sluta grubbla, börja leva och var en julklapp som min bror tipsat mina föräldrar om att ge mig. Den var fylld av övningar och förnumstiga råd jag aldrig lyckades ta till mig. Den tredje boken var någon vedervärdig “välj glädjen”-historia av Mia Törnblom, som jag fick på cd av min mamma. Tanken var ju fin. Jag var i ett oerhört jobbigt förhållande just då och jag tror att mamma ville hjälpa mig att hitta styrkan att ta mig därifrån, men alltså Mia… ja jag vet inte jag. Hon har sannerligen valt glädjen, så mycket kan jag ju säga och så får ni tolka det hur ni vill.

Min åsikt om självhjälpsböcker är i alla fall att de säkert kan hjälpa, men att de flesta finns på marknaden för att någon har lärt sig tjäna pengar på floskler. Dock: ingen regel utan undantag! Jag har haft sömnproblem så länge jag kan minnas, men de har eskalerat med åldern och en ökande press från omvärlden. När jag berättade för min chef om det lånade hon ut en bok som en vän till henne skrev 2007. Sov gott heter den och det vill jag ju sannerligen göra. Min chef är en klok och insiktsfull person och boken verkar vettigt uppbyggd, så vad har jag att förlora på att testa egentligen? Inte så mycket. Dessutom hjälps jag hellre av ord och övningar än beroendeframkallande piller.

Idag började jag med sömndagboken som ska fyllas i under en till två veckor. Efter det ska jag börja med övningar och någon gång i framtiden är jag hjälpt, om jag har tur (annars är det väl mitt fel för att jag inte har tänkt positivt nog). Till min glädje går sömndagboken att ladda ner som, tatatatataaaaa: Excel-fil med tillhörande diagram. Jag som älskar Excel-filer! Och diagram? Blir rörd bara av tanken på dem. Här kan du ladda ner den själv förresten, om du är hugad och sover dåligt eller bara råkar älska diagram.

Jag vet inte alls om det här kommer att hjälpa, däremot vet jag nu med hjälp av boken och en sömnapp (Sleep Time) att jag har sovit ungefär fyra och en halv timma per natt utspritt över åtta timmar per tillfälle två nätter i rad och bara den vetskapen är en befrielse i sig själv. Varför? För att det blir ett konkret erkännande på att jag saknar ett av basbehoven för att vara en fungerande människa och det får mig att känna mig lite mindre galen.

I alla händelser, så här ser boken ut:

 Nu ska jag försöka sova. Wish me luck!

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Idag har internet lärt mig…

… hur oerhört synd det är om detta barn som redan är tre och inte ens har ett syskon på gång.  Så vi kan väl säga att jag inte gillar internet alls just nu. För även om jag vet bättre, med bröder som är nästan fem och elva år äldre än mig, så blir jag så sjukt stressad av två barn inom två års-normen, och ganska ofta får den där skitnormen mig att känna mig usel. Ja, jag vet bättre på ett intellektuellt plan, men på ett känslomässigt plan är det så oerhört jobbigt att läsa folks obetänksamma kommentarer om syskonkärlek som bara existerar inom en gräns på allra högst tre år. Särskilt när jag har postmenstruella symtom. Som jag brukar ha strax innan de premenstruella drar igång. Hurra för livet. Nej. 

 

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Plötligt händer det!

Jag plockar upp kläderna från golvet och hänger fram det jag ska ha på mig under arbetsveckan!! Det krävdes tydligen en veckas påskledigt för att det skulle hända. För övrigt ska jag gå på boxning för Åsa Sandell. Och så har jag slutat läsa böcker igen. Har läst om de arton första sidorna i Stål säkert tio gånger, men vet fortfarande inte vad som står där. Nu känner jag mig bara dålig för att jag inte fastnar i böcker som alla andra älskar. Så jag har lagt ner litteraturen till förmån för stickningen. Kommer aldrig bli någon fin, tyst och bildad person, men jag kommer att kunna slåss hårt i strid och jag kommer att ha sjukt fint knitwear! God natt! 

 

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone