Lever livet

Jag är inte död. Jag är inte sjuk. Jag har ej heller lagt ner denna blogg. Jag har semester! Världens bästa semester faktiskt. Tio dagar varvat med utflykter och hemmahäng utanför Gnesta är redan avklarade och nu har vi begett oss ner till Skåne. En resa med ett stopp på Flygvapenmuseum i Linköping och övernattning på hotell i Jönköping. Vår första tanke, eller i alla fall min, var att resan ner till Skåne skulle brytas av med besök och övernattning på High Chaparral i Småland – men vet ni hur dyrt det är? Bara inträdet skulle kosta över tusen spänn för oss och vår budget låg betydligt lägre än så. Samma dilemma med Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Skitdyrt. Jag fattar att de bara vill ha dit övre medelklassfamiljer som lägger massor med pengar på saker när de är där, framför oss andra som snålar och tar med egen matsäck, men ändå. KOM IGEN. Det är inte ens lite roligt med de här prissättningarna.

Hur som helst. Det blev ju bra ändå, delvis på grund av min status som dotter till resande fader. Hotellnatten i Jönköping var en frinatt som han samlat poäng till. Men det blev ju också bra tack vare att museet är statligt. Det vill säga gratis. Och inte bara gratis, utan väldigt, väldigt värt ett besök. Förutom flygplan och krigshistoria finns en våning med olika experimentstationer som passar alla åldrar, en legohörna, trampflygplan för barn utomhus, en liten shop och en restaurang med vegetariskt utbud som bestod av en helt okej pastarätt. Det vi betalade mest i på resan var alltså svett, eftersom att luftkonditioneringen i bilen är för dyr att laga (minst sextusen, vilket är ungefär de trippla värdet av bilen).

Nu är vi i alla fall i Skåne sedan två dagar, och här har jag redan läst ut en bok (Syndaflodens år av Margaret Atwood), stickat en resår (på en barntröja) sett tre avsnitt av en serie (Stranger Things), tagit tusen kamper med ett barn (fyraåringen), besökt ett slott (Borgebys) och druckit, i runda slängar, en liter kallbryggt kaffe med havremjölk (tänk att det funkar så himla mycket bättre med växtmjölk när kaffet inte är varmt). Om en minut ska jag cirkla en bok och efter det ska jag spela in ett avsnitt av En förbannad podd. Hepp!

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Linstips till folket!

Nu har jag precis spelat in ett avsnitt av En förbannad podd och i det avsnittet kom jag med två tips. Det ena delar jag nu frikostigt med mig av här, för att jag är en så enormt generös person (det andra tipset får ni lyssna i podden efter). Det här tipset handlar om linser. Röda linser. Jag vet. Hur spännande kan det vara? Sträva, smaklösa jäklar som inte gör någon glad egentligen. Men vet ni? Det finns faktiskt två saker som är helt vettiga att göra av de röda linserna.

Den första är att adderar en deciliter kokta, röda linser till pannkaks- eller våffelsmeten för fyra till sex personer, och sedan mixa allt – då har ni plötsligt något som mättar mer och innehåller några fler näringsämnen än en efterrätt. Det går säkert att öka mängden linser utan att det gör någon större skillnad. Jag lurar mitt barn med detta varje gång han vill ha våfflor eller pannkakor, vilket är ganska ofta. Eller lurar och lurar, det är knappast så att jag läser upp övriga ingredienser för honom och slänger ner linserna i lönndom – han är ju med när vi gör dem. Hur som helst: var så god för bra tips till alla som inte är allergiska mot linser.

Den andra goda saken som går att göra med röda linser är daal. Den gör man så här: fräs garam masala, gurkmeja, ingefära, spiskummin (en tesked av varje) i rapsolja, tillsammans med en hackad gul lök, en hackad röd chili, en riven morot och ett par vitlöksklyftor i några minuter. Häll på 4-5 dl grönsaksbuljong, en burk krossade tomater, tre deciliter sköljda linser och en burk kokosmjölk. Koka tills linserna är mjuka och konsistensen grötig. Smaka av med peppar, salt och saften från en pressad citron och kanske lite fler kryddor om du är lagd åt det hållet. Ät med vad du vill. Det är rätt gott kan jag säga. Faktiskt JÄTTEGOTT, vilket är lite märkligt med tanke på att just röda linser och kokosmjölk egentligen inte är gott alls från början.

Har ni några andra tips på vad röda linser kan vara bra till? Har än så länge aldrig fallit för vare sig en biff, en hummus eller en soppa gjord på röda linser – men någon därute kanske har ett recept som kan övertyga mig? Fega inte i sådana fall, utan berätta!

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Hej då nyheterna

Då och då blir mitt psyke lite bräckligt. Vanligtvis när jag har lite för mycket hormoner i omlopp, som t.ex. vid pms och hela året efter att jag fött barn tydligen. Det här blev tusen resor värre sedan jag fick barn för övrigt, vilket jag tror att jag nämnt tidigare och även om jag inte har det så är jag väl knappast unik som blivit känsligare. När Isak var ny gick jag till exempel till slut till en psykolog, eftersom att det blev för mycket. Och det är det på väg att bli nu också, även om jag tänker skippa psykologen den här gången.

Jag kan inte sluta ta in saker just nu. Allt hemskt jag läser eller hör om går rätt in i mig som en film om min familj. Jag är som ett stort svart hål som slukar misär och det finns liksom inget stopp, ingen botten, inget slut. Det bara fortsätter att gå in och det funkar inte. De senaste nätterna har jag känt hur vi är på flykt och drunknar någonstans på medelhavet, instängda i en båt. Jag har försökt ta oss ut ur bränder, jag har planerat samtalet till SOS Alarm när någon av oss blir knivskuren, jag har tänkt igenom vilka vägar vi ska åka i sommar för att minska risken för mötesolyckor. Barn som glöms i bilar eller blir påkörda eller faller ut från balkonger. De får mina barns ansikten allihop. Jag orkar inte. Jag kan inte läsa om de här sakerna just nu.

Jag vet att det är en lyx att unna sig att bara sluta läsa nyheterna, medan allt det där fortsätter drabba andra familjer. Men jag klarar det inte. Och ingen slutar heller drabbas om jag fortsätter läsa, jag kan bara maktlöst titta på. Jag äts upp av ångest så fort jag inte sysselsätter mig med något, och kvällarna blir en plåga som gör att jag inte vill gå och lägga mig. Jag vrider och vänder mig till leda, medan tankarna rusar och pulsen ökar. Jag googlar statistik över flygplansolyckor och bränder i hemmet. Funderar på hur jag ska kunna slippa åka med barnen till Kroatien i september, samtidigt som jag intalar mig att de allra, allra flesta människor faktiskt lever ett fullt liv. Nödvändigtvis inte utan att drabbas av tragedier, även om det finns människor som klarar ett helt liv utan det med.

Hur som helst. Jag måste sluta med nyheterna nu. Ett tag i alla fall. Jag har ju ändå minnet av allt jag läst tidigare idag kvar…

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Idiotfarsan som “hela nätet” älskar

Den här pappa, som Aftonbladet skriver helt oproblematiskt om:

 

Ärligt talat? Vilken jävla idiot. För det första är det helt orimligt att som förälder gå ut och håna sitt barn i sociala medier oavsett om ungen är med på det eller inte. Hon kanske blir förtjust i all uppmärksamhet, men han, som vuxen, borde ta ett ansvar för att inte sätta henne i en så angripbar situation. Fattar han hur utsatt hon blir? Hur många som skrattar ÅT henne på grund av det HAN gör? För att hon är så hiiiimla löjlig, men han bara är rolig? Det här handlar inte om ett gemensamt prank, det handlar om en pappa som gör sig lustig på sin dotters bekostnad . Jag kan verkligen inte se vad som är roligt med det. Varför kan inte vissa föräldrar bara låta sina ungar vara i sociala medier? Ja finns där som skydd, men inte för att piska upp hån.

För det andra:  ja, SJÄLVKLART blir det en succé bland folk, för tydligen är det skitkul att håna unga tjejer som försöker anpassa sig till skitsamhället. Särskilt när det handlar om utseende. Selfies är ett ytligt meningslöst tramsfördriv av tid när tjejer gör det. Men snubbar och män som använder sig av det för att håna tjejer – ääääeee, fy fan vad sköööönt! Skjut mig. Nej skjut inte mig, skjut skitnormen.

Känner att jag hade kunnat skriva en mil text om allt detta, men har ett barn som behöver ammas – så jag lämnar er med en best of från mitt och Kattas selfiegame på Moderna museet igår.

 

5 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Midsommarafton 2016

Jag lägger sällan något jätteengagemang i högtider, midsommar är inget undantag. Slumpen avgör vad som händer och i år föll slumpen på inget särskilt firande alls. Till skillnad från förra året då vi hamnade i en sommarstuga i Roslagen och året innan då vi förfrös oss på en hembygdsförening i Björnlunda. 

Alex jobbade både på aftonen och dagen i år igen, så mitt engagemang minskades om möjligt ännu mer av vetskapen att jag stod inför firande själv med två barn. Mor- och farföräldrarna var upptagna på varsitt håll och vännerna som kan tänka sig firande med barn hade flytt staden. När jag vaknade kom jag dessutom upp till det här: 


Rester från en tvättdag och livet med en tillfällig inneboende samt några dagar med ensamt ansvar för barnen. Peppen! Inledde således midsommarafton med att sortera och vika tvätt i två evigheter till tonerna av AC/DC. Isak var på sitt bästa humör, vilket han tydligen blir av rock n roll, så det blev ganska många avbrott för spontandans. Karl däckade i babygymmet:


Jag visste att vi hade ett traditionellt firande av midsommar en halvtimmes promenad bort (två timmar med barn alltså) och fnulade lite på det, men så ringde vår tillfälliga inneboende och meddelade att han var på väg hem, så jag lade ner den planen. Isak hade redan fått traditionsfirandet på förskolan ändå, och tanken på att krångla med att fixa lösa pengar till fiskedamm och våffla på pinne blev mig övermäktig. Att dessutom dra med en människa som triggas negativt av folksamlingar till en folksamling kändes dumt. Vi gick till Isaks ena favoritpark istället. Till Isaks stora glädje, för inte nog med att han fick obegränsad lektid så gick vi förbi en “gammal traktor med en ny blå sladd”:


På väg från parken köpte vi lchf-mat till inneboenden och vanlig mat till oss andra. Dessutom införde jag en liten men viktig tradition: på midsommarafton ska vi äta marängsviss med jordgubbar. 

Väl hemma var det vår inneboendes tur att däcka (dock ej i babygymmet) så vi andra ägnade oss åt svissen. Sedan blev Isak på jättedåligt humör vilket inte förbättrades av att jag råkade dra honom i håret. Sveriges mest hårömma människa. Insåg att efterrätt till lunch var en väldigt dålig idé för oss alla, så jag fixade keso, nötter och frukt. Sedan kramades vi. Sedan konstaterade Isak att jag var världens bästa mamma, eftersom att jag hade lovat att aldrig bli arg på honom igen. Det hade jag inte. 

När Alex kom hem brände jag oumph och slängde ihop en rödkålssallad. Lchf:aren åt någon himla svindyr angusbiff med bea och fixade sedan glass på frusen banan. Var vi glada? Njae. Mest trötta. 

Barnen somnade i tid och efter det kände jag en mild panik sprida sig i kroppen, eftersom att jag inte hade fått vara ifred på hela dagen. Så jag avslutade aftonen med att gå en halvmil och prata med min bror i telefon. Nej. Jag avslutade aftonen efter det, med att läsa två kapitel i Carol av Patricia Highsmith. Mycket bra bok. Helt okej dag. Olik midsommar för fem år sedan då jag var gravid utan att veta om det och drack öl på klipporna i vinterviken:

Ganska olik midsommar för fyra år sedan också, när Isak fanns och vi hade picknick vid en sjö och rullade så mycket öl åt folk i barnvagnen att den blev skev och gnisslade för resten av sitt liv efter det:

Nästa år hoppas jag att Alex inte jobbar. Det blir så mycket roligare då. 

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Min nya hobby

Jag har ganska länge inte pallat måla naglarna för att det har känts så värdelöst att lägga dyrbar tid på något som flagar så fort det torkar. Men så fick jag ett kit med Depends 7 days nagellack av Katta i “grattis, du har fött barn”-present och jäklar vad det satte igång något. Jag har inte haft en nagellacksfri dag sedan dess. För vet ni vad jag insåg? 1) nagellackspyssel är perfekt egentidspyssel om man som jag har en sambo som respekterar torktiden och tar hand om barnen under den 2) torktiden är perfekt att kombinera med bokläsning. Dessutom håller både depends och opis nagellack asbra. I alla fall så länge jag inte rasslar med papper på kontor. Så ja. Jag har nog hittat hem nu, om hem innebär färgglada naglar. Och det gör det väl?

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

27 grader i skuggan

Min väderapp har hotat med 27 grader i skuggan idag hela veckan. Jag hatar värme och blir noll procent impad av folk som reser till den, så när Katta hörde av sig igår och erbjöd mig en resa till söderort med plaskdamm till barnen och skugga till mig var det inte särskilt svårt att vråla ja. Och fan om inte den här dagen var det bästa jag har tackat ja till det här året. Bara det att jag fick chips så fort jag kom innanför dörren var ju en välsignelse i sig. Sedan fortsatte det med iskaffe, kakor, barn som höll sams (!!!), lunch, middag, ett palettblad och hemgång vid åtta efter ett smärre sammanbrott hos Isak. 

Nu sitter jag här nyduschad. Jag har slutat lukta surt. Jag  har en slinkig jumpsuit. Jag målar naglarna med guldlack och dricker rosé och ja, jag kanske påminner om en lyxhustru i pensionsåldern, men fan vad bra jag mår. Jag älskar banne mig att åldras. 

Alltså ja, självkänslan är fortfarande svajig, men valen jag gör är ta mig fan stabila. 

Det var bara det jag ville säga. Ja till livet, helt enkelt. 

Kanske att rosévinet slog till lite väl snabbt i den här värmen…

*hick*

Jag och iskaffet. Living life.

4 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Brexit

Jag ska erkänna att jag är otroligt oinsatt i det mesta som rör Brexit, men att börja prata om att britterna stänger gränser nu… alltså det är väl knappast så att EU på det stora hela har stått med öppna armar när folk flyr för sina liv (med sina liv) från Syrien? Eller?

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Det här är Karl, just nu

När Isak var bebis fick han en helt egen blogg, och trots att den uppdaterades ganska frekvent det första året har jag glömt nästan allt känns det som. Jag vill faktiskt inte glömma bebis-Karl utan att ha något att gå tillbaka till, så här kommer en liten sammanfattning om vem han hunnit bli på nästan exakt tre månader.

IMG_5908
På tremånaderskollen var Karl 65 cm lång och vägde 6,6 kg, vilket är så enormt att alla som hör det känner sig tvungna att påpeka det samtidigt som de drar efter andan. Isak hade hunnit bli en halv centimeter längre och gått upp nästan ett kilo mer på den tiden, så jag är inte fullt så chockad som resten av världen. Egentligen tycker jag att det är rätt drygt att diskutera storlek på barn, men eftersom att alla tror att det här är så himla unika fall känner jag mig tvungen att nämna det. Det är inte unikt. Det finns miljoner barn som är större, mindre och lika stora. Vänj er och håll tyst.

Att amma Karl är ganska jobbigt såvida det inte är morgon eller natt. Han sprattlar, simmar iväg, trycker bort, klöser, tar tag, släpper, gurglar, skrattar, fiser och står i. Så de där jävla mysstunderna som folk tjatar om när de pratar om amning, de existerar inte här. Det är faktiskt så krångligt att amma Karl dagtid att jag funderar på om vi ska gå över till ersättning på deltid. Så nej, jag kommer inte att amma detta barn i flera år heller även om vissa amningshetsare i Amningshjälpens slutna grupp på Facebook tycker att det är barnmisshandel att sluta amma innan ungen är två år. Min förhoppning är att han vill sluta av sig själv när han är kring 8 månader, precis som storebrorsan. Dessutom vore det fint om det fanns en neutral amningshjälpsgrupp fri från hetsare och troll, men samtiden verkar inte riktigt vara där än.

IMG_6534

Karl har en storebror som han älskar massor, och Isak har en lillebror som han älskar lite för mycket. Här hemma är just nu de största farorna att Karl ska kvävas av Isaks miljoner pussar eller att Isak ska nypa honom någonstans – antingen på impuls eller på ren trots. Ibland blir Isak dessutom så till sig av att pussa Karl att han råkar bita honom i ett finger. Jag var ju likadan när jag var liten, men jag hade inget småsyskon att ta ut det på. Så jag bet och nöp mina dagiskompisar istället. Både på impuls och för att se hur de reagerade i allmänhet. Minns mycket väl den blandade känslan av tillfredsställelse, skamsenhet och skräck när någon började gråta. Förstår att Isak har svårt att låta bli, även om jag önskar att han kunde göra det ibland. Tar sig Karl ur den här spädbarnsperioden utan trauman, kommer vi alla vara förvånade.

IMG_6843

Isak håller Karls hand om utifall att det skulle bli läskigt på tv.

Karl började le tidigt och Karl började skratta tidigt och Karl började jollra tidigt. Han är väldigt social mot både människor och leksaker med ansikten. Särskilt män verkar falla honom i smaken, och precis som storebror så ÄLSKAR han sin morfar. Eller så tycker han bara att morfar ser sjukt rolig ut, för så fort han dyker upp börjar Karl att skratta.

Nacken höll han upp redan i magen och nu är den även stabil. Han har upptäckt sina händer och börjat sträcka sig efter saker, men är inte riktigt koll på gripreflexen förutom när han ska dra i min tutte. Han rullade från rygg till mage för första gången förra veckan och kämpar nu varje dag för att kunna göra det igen.

IMG_6802

Första rullet

Vi har haft tur med det här barnet. Han har sovit mycket och bra från första dagen i princip och det händer mer än en gång i veckan att han sover hela nätterna. Dessutom gillar att han att sova länge på morgonen. Kombon med Isak, som somnar tidigt och vaknar tidigt är ju inte klockren, eftersom att Karl somnar sent – men efter att ha haft ett barn som vaknat en gång i timman för att äta de första två månaderna och sedan tyckt att dagen börjar klockan fyra under en period är detta himmelriket. Skillnaden sömn gör för livskvalitén går inte ens att beskriva i ord.

IMG_6597

Sover i hippiedress från mina kolleger

Isak hatade att bli buren i sjal. Det gjorde Karl också i början, men alltså trägen vinner! Typ, i alla fall. Han älskar det inte, men det funkar om han får ha huvudet utanför och det får han nu när nacken är stabil. Somnar han får jag gå och stödja hans huvud med handen. Selar hatar han däremot fortfarande och jag tänker inte kämpa så mycket med dem så länge sjalen funkar. Även om det gör mig till en hippie.

IMG_6540

Sjalhäng på Polismuseet

Det sjukaste av allt är hur mycket jag oftast trivs med att ha två barn (ni kan räkna med ett annat svar de veckorna när Karls utvecklingsfaser matchar Isaks trotsperiod). Jag tror att vi fick en enbarnschock och slapp tvåbarnschocken, eller så funkar vi bara så jäkla bra ihop som föräldrar eller så är det helt enkelt så att vi har tur och får sova hyfsat nu. Jäklar vad sömn gör skillnad i tillvaron. Och jäklar vad jag är mycket bättre på att vara föräldraledig den här gången. Hade vi bara haft ett annat boende och en luftkonditionerad bil, hade livet varit nära nog perfekt.

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Karriärlistan från en som inte jobbar med media  

Elsa Billgren skrev en karriärlista som ganska många fyller i nu och jag vill ju inte vara sämre jag.

Vad ville du bli när du var liten?

Först lekte jag och drömde om att jobba på kontor, sedan ville jag bli advokat för att jag gillade L.A. Law och de hade så snygga kläder. Och vet ni vad? Nu jobbar jag på kontor i sjukt snygga kläder! Någon gång närde jag även en dröm om att bli sångerska, eftersom att jag tyckte att Axl Rose var så cool (så detta måste alltså varit innan 1991, eftersom att det bara har gått utför efter det)

Gänget i L.A Law. Stilförebilder.


Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?

Jag hade ingen tro på mig själv som tonåring. Jag blev mobbad på högstadiet och gick på lektioner som hölls av lärare som inte var något stöd. Alls. Men jag hoppades att jag skulle få jobba med skrivande. 

Gick du någon nishad gymnasielinje?

Nej.  

Vad hade du för betyg?

Betyg i enlighet med någon som saknar tro på sig själv på högstadiet. En blandning av lågt och högt på gymnasiet. VG på det mesta jag slutförde på universitetet. 

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?

MVG i svenska och historia bland annat, IG i gympa och bild (bytte skola mitt i ett läsår och hamnade i ofas). Om vi pratar gymnasiet. 

Utbildade du dig efter gymnasiet?

Jo. Ville bli språkkonsult, men läste strökurser i svenska, filosofi och genusvetenskap och en utbildning till projektledare på universitet. Har även gått en hel del småkurser i jobbet. 

Vilket var ditt allra första jobb?

Sommaren mellan åttan och nian fick utsatta ungdomar sommarjobb via kommunen. Det var mitt första betalda sommarjobb. Jag hamnade på ett dagis där personalen hatade mig eftersom att de trodde att jag var ligist. Fast jag var ju där för att halva skolan hade mobbat mig. Hepp?

Vad har du mer haft för yrken?

Receptionist, diskare, korrekturläsare, biträde i skivbutik i massa år, personlig assistent, telefonförsäljare en kort period och säkert tio olika typer av administrativa tjänster. 

När hamnade du i den banan du är i idag?

Detta tänker jag på ofta. Hade jag inte haft förmånen att min pappa jobbade på ett ställe där jag fick vikariera som receptionist och konferensvärdinna som tonåring, hade jag inte fått jobbet jag hatade som säljassistent på en städfirma vilket i sin tur gav mig jobbet som kurssekreterare på Poppius journalistskola, som ledde till min första anställning som utbildningsadministratör på KTH och som tog mig vidare till tjänsten jag har idag och som jag älskar intensivt. Som administrativ samordnare för en avdelning.

Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?

Ingen aning. Har varit på den här vägen länge för att slumpen föll sig så, men hade jag inte velat göra det jag gör hade jag, så att säga, svängt av någon annanstans.

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?

Att vara effektiv, att vara noggrann, att lyssna på bra musik och att komma med usla skämt. Utanför jobbet är det bara skämten  och musiken som består. 

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?

Jag behöver ha exakt rätt arbetsmängd, vilket är att ha lite för mycket att göra hela tiden. Får jag mer än så blir jag stressad och panisk, får jag mindre än så gör jag ingenting alls förrän jag har så många högar att det börjar brännas i röva igen.

Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?

1) Hjälpte student att vinna över CSN när de felaktigt dragit in hans bidrag. 

2) Hjälpte timanställd att få ut en ob-ersättning som dåvarande arbetsgivaren vägrade betala ut. Drog in facket, HR-chefen, bråkade och stod i. 

3) Fick igenom en ändring på en central blankett. Gissar att bara ni som jobbar statligt förstår storheten i detta. 

Och tusen saker till. Jag är väldigt bra på det jag gör på mitt jobb. Det är i princip det enda stället där jag både har självförtroende och självkänsla samtidigt. 

Vad går ditt jobb ut på mest?

Allt från enklare personaladministrariva ärenden till direktupphandling till projektplanering till hemsideadministrarion till studentservice och kursadministration till att berätta samma sak en miljard gånger, på en miljard olika sätt för att folk ska förstå att de myndighetsutövar. Plus diarieföring. Och så är jag utrymningsledare samt fackligt ombud. Vad jag gör mest, beror på vilken dag i veckan, vilken period av året du frågar. 

Ibland tar jag även bilder med självutlösaren.


Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?

Språkkonsult. Bokförläggare. Något av det, om jag inte kan förändra världen. 

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?

Jag vet att jag är usel som försäljare. Hatar sälj. 

Vad gör du om fem år?

Mer projektledning, mer ekonomi, mindre hantering av andras utlägg. Hoppas jag. 

Vad gör du när du är 60 år?

Driver ett litet, lagom framgångsrikt bokförlag med Katta. Vi poddar vid sidan om, har kettlebells på kontoret och dricker cava på lunchen. Eventuellt har jag lärt mig att gå i högklackat utan att få ont i fötterna. 

Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?

Är inte visitkort lite passé?

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone