Vad som stressar mig nu

Människor med tid. Jag orkar inte med er! Jag hinner inget just nu. Och skulle jag hinna något, så skulle jag ändå inte orka. Inte blogga, inte sticka, inte försöka göra något åt förfallet som ska föreställa vårt hem. Blir provocerad och kränkt av att se andra syssla med sådant jag vill hinna med. MINA intressen. Bah! Jag är så trött på det här jagade livet, men jag kommer inte ur det. Drömmer i smyg om pensionärstider med små slurkar portvin och storstickning. Kan någon fixa det, eller vårt hem, till mig snarast?

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Det finns bara ett rätt och det gäller för alla barn. Glöm inte det!

Isak har haft samma Emmaljunga-vagn sedan han föddes. Först med liggdel och sedan med sittdel. Den är inte särskilt fancy. Från nittotalet någon gång, blå och gnisslar lite eftersom att vi använde den till att köra ett helt picknicksällskaps öl i en midsommar. Jag tänkte att det kanske vore dags att byta vagn nu till något smidigare för hans storlek och ålder, men så kom jag på att det kanske är onödigt. Han blir ju tre i mars liksom. Hur länge till är det egentligen rimligt att han har vagn för längre sträckor? Till sommaren? Ett år? Ja – det är så klart en sak jag fick googla, för jag har faktiskt ingen koll på vad som är rimligt att förvänta av små barn och deras ben. Men nu vet jag.

20140216-201632.jpg
Hade visst ingen bild på när jag hat-tvingar mitt barn ner i en vagn, så ni får en när han sitter på sin bil. Förmodligen även det ett bevis på att jag har barn fast jag inte vill.

 Barn har vagn tills de är två och alla som TVINGAR sina barn in i vagnar efter det gör det för att de är lata, stressade egoister som projicerar sin slappa livsstil på sina ungar. Ungarna växer sedan högst troligt upp till parasiter på samhället och tar alla våra skattepengar. Eventuellt börjar de hänga i gäng också. Och blir kriminella. Det kan faktiskt vara så, och nu spånar jag lite fritt här, att allt det som hände i Knutby hade kunnat undvikas om pastorn bara hade fått slippa vagn efter att han var två. Efter vad jag har läst om betydelsen att sluta med vagn i tid är det inte orimligt.

Alltså.

Jag tänker mest att det vore praktiskt om Isak inte blir påkörd till och från förskolan, eftersom att han trots allt gillar att springa omkring en del och vi passerar en rätt så trafikerad väg när vi går dit. Vagn är en logisk lösning, tills han blir lite äldre och lite förståndigare. Men det betyder så klart i förlängningen, att jag hindrar hela hans utveckling. Och det gör jag i sin tur för att jag är en egoist som inte vill ha barn och det skulle jag, givetvis, ha tänkt på tidigare. Little did I know.

Tur att det finns så många jättefantastiska småbarnsföräldrar där ute, som bara väntar på att få rätta alla oss andra som misslyckas så totalt i vår uppfostran. Vi som bara tror att vi älskar våra barn och som lever i illusionen av att vi gör det vi tror är bäst för dem, men som egentligen bara vill utöka förskolan till en internatverksamhet, som vi ibland besöker på söndagar. När vi inte är för upptagna av oss själv.

Att vi tar Isak till förskolan i vagn, är självklart bara för att han ska komma dit fortare och vi ska kunna ägna oss åt våra privata intressen istället. Glömmer det så lätt.

 

 

3 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Blast from the past

225600_5605362436_9003_n

Tiden – vad är du ens? Kollade bilder på Facebook, när den här dök upp i flödet. Försökte komma på när det var. När jag var svarthårig. Häromåret? Eller vänta. Innan Isak. Och lite längre sedan ändå, och sedan lite längre bak i tiden till.

Detta är från 2007. Det är sju år sedan. Hur gick det till?

Personen som är jag på bilden oroade sig alldeles för mycket för framtiden och andras åsikter. Jag hade tagit mig ur ett jätteträligt förhållande och mådde inte så särskilt bra. Övertygad om ett liv i ensamhet, med en tendens att tro på tarotkort, helt ovetande om att Alex fanns. Bara någon månad senare såg jag honom i tunnelbanan första gången och skrev till en kompis “herregud, jag har precis sett min manliga kopia – måste vara det snyggaste som någonsin har gått i ett par jeans”. Sedan såg jag honom igen och igen och igen. Till slut föll det sig så att vi hamnade på samma fest på midsommardagen 2008 (men den pratar vi helst inte om pga pinsamma fylleminnen) och sedan blev vi ihop och kunde inte se skillnad på vem som var vem på bilder, eftersom att båda hade likadant hår och likadana glasögon. Resten är historia, som det heter.

Andra saker som har hänt sedan 2007: Isak, så klart, och frontkamera på mobiltelefonen. I alla fall sådan där det går att urskilja vad som finns på fotot.

Jag idag: ojar mig över om vi någonsin kommer orka/vilja ha fler barn eller om Isak får växa upp utan syskon. Det är sådant som inte går att prata med folk om, eftersom att de allra flesta villa ha något vettigt att säga, och det inte finns något vettigt att säga, till ovettiga resonemang. Så nu oroar jag mig för framtiden och retar mig andras åsikter istället. Viss grad av mognadsökning där ändå. Hursomhelst. Om sju år vet vi hur det gick! Tiden går ju uppenbarligen skitsnabbt, så det är inte så långt dit.

 

Ps. Jag slutade tro på tarotkort ganska snart efter det här. JAG LOVAR.

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Ett välkommet farväl

IMG_2669.JPG

Idag avtackades jag på min gamla arbetsplats. Det var osentimentalt, jag fick tårta, jag fick cider, jag fick några fina tal. Ett halvår efter att jag slutade eller så.

Ibland är det bästa man kan göra mot sig själv att orka bryta upp och leta efter något nytt. Jag gjorde ingen drastisk förändring egentligen, är fortfarande kvar inom samma organisation, men jag såg en möjlighet och jag tog den och det var helt avgörande för att jag skulle få ett bättre liv på flera plan.

Jag tänker inte gå in i något new age-pladder och prata om meningen med saker – för sådant tror jag inte på. Men jag är väldigt glad att jag inte följde min första fega instinkt, att inte söka jobbet jag har nu, i våras. För det är ta mig fan det bästa jobb jag någonsin haft!

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Mot nya tider

Sista natten som trettiofemåring. Isaks första natt i eget rum. Alex sover på soffan och jag har 140 centimeter säng för mig själv. Livet som trettiosexåring kommer att börja alldeles strålande, det är ett som är säkert.

IMG_2493.JPG

PS: Alex har städat byrån. En sak mindre att reta sig på om jag vaknar i natt!

PS igen: döm om min förvåning, när jag slutade reta mig på alla saker på listan igår, efter att jag publicerat inlägget! Spenderade ytterligare två vakentimmar med att reta mig på annat efter det, men ändå. Glad för det lilla!

3 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

En lista på irritationsmoment

Ja. Den som lider av sömnbrist ska ju tydligen skriva en lista på allt som stör, för att sortera bort det och kunna sova bättre. Så här får ni en lista på saker som håller mig vaken just nu och så hoppas vi att jag somnar efter den:

1. Byrån i sovrummet. Vi kom halvvägs i att fixa till här inne, men nu är det kaos och fult och jag vill aldrig bjuda hem någon igen.
2. Hallen. Jag städade dig i lördags, men nu är du redan en samlingsplats för skräp och leksaker och reklamblad och sommargrejer som inte flyttar på sig själv och du gör att jag aldrig vill bjuda hem någon igen.
3. Gamla bordet som varit skrivbord och som nu har stått mitt i vardagsrummet i två veckor: varför står du där och ger mig ångest? Vet inte vad jag ska göra med dig, men du är i vägen och jag orkar inte bära dig och jag vill aldrig bjuda hem någon igen så länge du finns. Se så – spring iväg och bli ved nu.
4. Köket. Trångt, äckligt, värdelöst och fullt av ytor som blir avlastning för saker som inte ens ska finnas där. Typ verktyg och mynt. Fast de ligger i alla fall på golvet och inte diskbänken. Jag vill helst bara spränga bort köket och leva på hämtmat resten av mitt liv. Och nej, jag vill inte bjuda hem någon så länge som det finns. Köket – avgå!
5. Toaletten. Jag hatar dig! Du är för liten och hur jag än organiserar blir det kaos. Och jag vill aldrig bjuda hit någon igen som måste uträtta behov, för du stinker i alla betydelser.
6. Flyttkartongerna som stått ihopvikta mot vägen i vardagsrummet i över en månad: jag hatar er! Jag har verkligen försökt få bort er, men inte lyckats – för trots att ni är fula döljer ni ändå sladdar och en trasig hylla. Och jag har ingen aning om vad jag ska höra åt de sakerna…
7. Hyllan i hallen, du skulle ju dit flyttkartongerna står?!
8. Malmbyrån i garderoben – du skulle ju dit hyllan i hallen står?
9. Hyllorna i vardagsrummet, vad är det här? Organisera er!
10. Isaks rum – du kan stå där och skämmas.
11. Och förrådet. Om inte du vore så fullt hade jag kunnat fixa de andra sakerna, eller hur?
12. Hyllan under sängen som inte blivit ihopsatt på över ett år – tro inte att du kommer undan! Gör något med ditt liv!
13. Och alla ni andra saker som är i vägen – det är en tidsfråga innan jag bränner er! Vänta bara tills jag har tid och har sovit en hel natt.

Jahapp. Nu är jag ju cirka dubbelt så irriterad som innan. Det känns som att alla de här sakerna står och hoppar på mitt bröst. Kanske tuppar av i vredesmod snart? Vi kan ju hoppas.

54 kvm av lidande. Det är vad den här lägenheten är. Ni får nog vänta ett tag på de stajlade pastellbilderna med femtiotalsgefhül härifrån. Bah.

Bonusirritation: att jag måste hinna byta däck och besiktiga bilen jättesnart.

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Allt jag vill hinna

IMG_2431.JPG

Tre bloggar, en podd, ett heltidsjobb, ett heltidshem, ett barn, en sambo, träning, stickning, vänner, tv-serier (efter Damages: the Good wife!!!!!). Och allt annat. Det är svårt att hinna med just nu. Jag måste prioritera att göra vissa saker och längta efter andra. Kanske min sämsta gren i mannaminne. Men skam den som ger sig! En dag ska jag lära mig. Tills dess drömmer jag i smyg om att skriva i en miljö/eko/hälso-blogg igen. Och om stickning, portvin, sovmorgnar och annat livsbejakande.

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Hur läget är?

Tja… förra veckan fick jag en hel kull afteblåsor, sedan fick jag ont i lederna, följt av några sömnlösa nätter och fler finnar på ryggen än vad du hittar på tonåringarna i en högstadieklass tillsammans.

Precis just nu är jag så arg att jag skulle vilja skrika ut en lunga. PMS kallar de det visst. Det kan hålla på en vecka till, eller så slutar det i morgon. Det är det som är så roligt med PCO-S. Det går liksom aldrig att vara helt säker.

Själv då?

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Om jag fick brev från mig själv som nästan sextonåring

För någon vecka sedan skickades det ut tjugo år gamla brev till folk, som de skrivit till sig själv när Vattenfestivalen fortfarande fanns i Stockholm. En kort sekund avundades jag alla som fick post från sig själv, sedan kom jag på en sak.

Breven måste ha skrivits i augusti. I augusti för tjugo år sedan var jag en fullfjädrad, så kallad, grungare. Jag gick hemifrån med alla kläder i garderoben på mig samtidigt. Jag hade dr Martens (det har jag fortfarande). Jag tyckte att “Alive” med Pearl Jam var en toppenhit (det gör jag fortfarande). Jag hade mittbena och stripigt hår, som jag färgade med kulturtantslila toning (det kan jag inte försvara). Detta bekommer mig inte särskilt mycket egentligen. Men. Jag gillade även Red Hot Chili Peppers och jag var omåttligt kär i Simon, som var… speciell (inte på det bra sättet). Han spottade, han snusade, han skolkade, han lyssnade på eurotechno med extra mycket bas. Jag hade hört honom höhöhö:a efter “brudar”, men hade vi pratat med varandra någonsin? Tveksamt. Jag förträngde ganska mycket av det som läckte ut av hans personlighet, eftersom att han var snygg (när han inte snusade, men alltså alla killar snusade under min uppväxt, så att någon stundom såg ut som en gnagare med sump i munnen – ja, det tillhörde helt enkelt bara livet på den tiden). Han tog upp hela min tid. Jag var så kär i honom att jag började gråta när jag fick halsfluss, eftersom att det innebar att jag inte skulle få gå till skolan på en vecka.

Nej jag var inte den medvetna, svåra tjejen som läste böcker av systrarna Brontë. Det stör mig inte alls, men är jag intresserad av att fördjupa mig mer i min ungdoms naiva kärlek idag? Definitivt inte. Minnet räcker. Ett brev från mig, som jag skrivit i augusti 1994, hade bara handlat om Simon. Så. Med närmre eftertanke känns det inte alls tråkigt att jag inte skrev något. Det känns inte heller särskilt tråkigt att jag aldrig kom närmre Simon än några långa ögonkast, innan lågan svalnade och jag blev dödligt kär i någon annan. Som troligen var snygg, men ganska korkad.

Det var lite så jag jobbade på den tiden. Sedan växte jag upp, blev feminist och slutade med det.

2 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone