Att få ändan ur vagnen

Ibland får jag frågan om hur jag hinner med allt. Jag tänker mig att folk tror att det jag gör, tar mer tid i anspråk än det gör. Faktum är att jag gör ganska så lite och att jag är ganska så lat. Eller. Jag gillar att göra saker, att röra på mig, att pyssla och att, på det stora hela, vara igång. Saken är bara den att jag så himla lätt fastnar – tyvärr oftast med mobilen i soffan. Nu är mobilen inte bara av ondo, eftersom att jag gör en del vettiga saker i den – men när ytterligare en dag gick till historien utan att jag gjorde mer än att surfa i soffan, ja då blir jag ganska trött på mig själv och börjar undra om jag egentligen har en diagnos. Kanske är det så att jag måste jobba för att inte förfalla?

När jag gör saker är jag rätt så effektiv om jag får säga det själv. Jag hade kunnat få så himla mycket gjort, som hade fått mig att må så himla mycket bättre, om jag bara kom mig för. Men jag gör inte det. Jag hasar upp ur sängen på morgonen, sätter Karl i sittern, fipplar med mobilen, läser kanske lite i en bok (men mest troligt surfar jag in på Tradera) och sedan… är klockan kvart över två och Isak ska hämtas och vi kom inte ut på någon promenad den här förmiddagen heller, jag rengjorde inte ugnen, jag förberedde inte middagen, jag slängde inte glas, jag sorterade inte ut skit som bara är i vägen, jag tränade inte, jag stickade inte. Jag gjorde inget. Jo. Jag satt i soffan, med mobilen, när Karl sov. Och jag tycker så klart att det är helt okej att ha soffdagar – men inte varenda jäkla dag (eller förmiddag slash lunch, när Isak hämtas halv tre blir det ju lite mera fart på allt). Jag tar liksom inte till vara på tiden. Det har jag nästan aldrig gjort.

Nu har jag försökt att sätta upp bestämda mål för varje dag. Idag går vi ut minst en timma på förmiddagen. Idag fixar jag mina kläder. Idag rensar jag ur skafferiet. Men dagen när vi skulle ut var det snöblandat regn och när jag skulle fixa mina kläder fick jag feber och idag, när jag tänkte rensa skafferiet, är Karl i ett fullt utvecklingssprång och hålls just nu endast sovande om jag gungar honom i sittern – annars gråter han. Tur att jag inte lever i hemmafruåldern, för jag hade verkligen varit helt usel på att leva upp till den titeln. Alltså hur gör ni människor som liksom har ett så kallat driv?

Jaja. Jag får i alla fall läsa ut första delen av, förmodligen, världens bästa serie.

Ps. Jag byter ibland mobilen mot Karl. När han är vaken, vill säga. Ds.

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Om att tvingas njuta

Jag är med i ett mammaforum på facebook. Jag vet inte varför. Troligen för att jag hatar mig själv. I alla fall. Häromdagen skrev en desperat mamma om hur hennes barn vägrar att vara någon annanstans än ovanpå henne. Hon får inte sova, hon får inte gå på toa, hon får inte laga mat, hon får inte göra någonting utan att barnet börjar gråta. Så här var det med Isak i början också. Han ammade oavbrutet och fick han inte amma ville han sova ovanpå någon av oss och fick han inte det heller så var det kris. Ingen vuxen sov. Ingen vuxen åt som den skulle. Alla vuxna mådde jättedåligt.

Karl-Ziggy är lite bättre på det här, men i måndags begick jag det fatala misstaget att äta ett tråg med linser (Isak påverkades aldrig av sådant) och det har helt klart påverkat magstatusen hos honom. I förrgår kväll tröstades han bara med amning, igår låg han och stressgnällde så fort jag lade ner honom, idag verkar han må bättre så länge han slipper vara vaken. Jag har varit en millimeter från att bita av mig tre fingrar i frustration under de här dygnen. Herregud vad jag hade glömt hur otroligt jobbigt det här verkligen är. Känslan av att inte kunna trösta sitt barn, men också känslan av att vara helt livegen och inte ens kunna utföra ett toalettbesök utan att bebisen får en smärre livskris.

Den här mamman i alla fall. Det tog ungefär fem minuter innan hon fick den gamla härliga kommentaren “släpp alla måsten, passa på att njuta, tiden med de små är så kort”. Om jag fick skjuta en person för varje gång någon sade så hade jag mått så himla mycket bättre, och bostadskrisen i Stockholm hade varit ett minne blott (och jag hade fått en ny fin bostad med galler som fönster…). Alltså ärligt talat? Den där tjatiga ramsan kan bara komma ur munnen på någon som 1) absolut inte vet hur det är 2) inte kan ta in hur andra mår 3) har ett större behov av att visa sig duktig än att känna empati. “Släpp alla måsten och njuuuut”. Ja men sitt för all del fast i soffan, med blodsockerfall samtidigt som din blåsa långsamt spricker och ha det HÄRLIGT! För det vet ju alla, att snabbaste vägen till total njutning är att någon förnumstig person utan insikt stressar dig med tidens förgänglighet.

Att ha ett barn som närhetstörstar så här i början är inte en välsignelse, det är ett helvete. Det handlar inte om att man vill kunna surfa ostört eller ha femton timmar egentid per dygn. Det handlar (förutom om stressen att inte kunna trösta barnet som gråter) om stressen över att inte kunna tillgodose sina egna basala behov. Behov som behövs för att vara en bra förälder. Ja man får räkna med sömnbrist, matbrist, tålamodsbrist, nödighet och en hel massa saker som förälder – men man måste få lov att tycka att det är jobbigt utan att någon ska försöka få en att må ännu sämre genom att påminna en om att man inte njuter. I vilken verklighet har det ens hjälpt mer än stressat när någon sträcker fram ett långt finger och säger “du njuuuuuter väl nu VA?” Nej. Sådana personer tycker jag faktiskt inte om. Låt folk få må dåligt i fred om du inte vill trösta dem. Alla har rätt till sin egen ångest. Det betyder inte att man inte vill ha sitt barn. Mon dieu! Det är faktiskt okej att inte njuta av precis allting under väldigt jobbig period.

PS. Det är  även okej att vilja surfa ostört ibland också. Man behöver inte vara en dålig förälder för det.

5 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

What’s your name, yo?

Jävlar i helvetet vad jobbigt det är att enas om ett namn, men nu tror jag att vi har gjort det. Nu tror jag faktiskt att vi har bestämt att det här är Karl. Det tog bara fem veckor av hans liv:

Om prins Carl Philip visar sig ha storhetsvansinne och döper sin unge till halva sitt namn, det vill säga Karl, ja då kommer jag eventuellt att bränna ner slottet. Det räcker faktiskt med att hans storasyster stal Oscar (som Alex i och för sig inte helt hade sagt ja till, men jag tänker vara sur på Victoria ett tag till ändå). Nu ska jag bara få Alex att inse att Ziggy är ett perfekt andranamn. Efter Ziggy Stardust så klart. Jag tycker att den informationen räcker för ett jublande ja till mitt fantastiska förslag – om inte annat så borde det räcka med att jag bar och födde detta barn för att få dubbla röster i det här – men tydligen har inte Alex fattat hur det går till. Jaja. Nu ska jag i alla fall testa det där “sova medan barnet sover”. God natt!

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Hur gammal är jag egentligen?

Jag vet ju när jag är född, så jag vet att jag är 37 nu. Det låter ju inte som en gigantiskt hög ålder, men när jag kollar mig omkring så känner jag mig helt otroligt gammal och lite ofullständig. Låt mig få ta ett exempel. I de flesta forum jag är med i nu, rörande föräldraskap, finns massor av flerbarnsföräldrar och husägare. Samtliga är födda en bit in på åttiotalet. De flesta har fått sitt andra barn och köpt sitt hus innan jag fick min första son. I föräldragruppen med Isak var jag en av de äldsta förstagångsföräldrarna – då var jag ändå bara 33 när den gruppen drog igång. Nu när det är dags att skriva upp sig för andragångsföräldragruppen kommer jag mest troligt att vara den äldsta. Och den enda som inte bor i hus eller bostadsrätt eller har skaffat flera barn inom två år. Ska inte Stockholm vara ett ställe där folk blir föräldrar sent? Jag känner mig lurad! Dessutom känner jag mig inte så himla gammal egentligen, även fast jag verkar vara gammal men bo som en ungdom. Och så känner jag mig jätteosugen på att gå med i en andragångsföräldragrupp. Ja. Jag har fördomar – men de baseras helt och hållet på alla grupper jag varit med i redan där jag tvingas ta del av skittråkiga diskussioner om bostadsägande, barnvagnsmärken, “barn är meningen med livet”, “det skulle du tänkt på innan du skaffade barn” and what not.

När var folk fulla egentligen? Jag kan säga när jag var det! Från sena tonåren fram till sommaren 2011 då jag var 32 och blev gravid med Isak. Under de åren jobbade jag även hårt när jag inte var full (vilket jag trots allt inte var så ofta), men hade aldrig en lön som gjorde att jag kunde lägga undan särskilt mycket pengar och ingen annan har gett mig några heller. Så nej, jag har inte varit hemma och renoverat ett hus eller en lägenhet eftersom att jag inte köpt någon – men det kanske är det som är normen egentligen i det här? Det kanske är det folk har gjort? OM de inte har rest. Det har jag inte heller gjort., såvida inte röda linjen till Slussen räknas.

Jag känner mig lite ensam som hela tiden får barn när mina vänner har paus i sitt barnafödande. Jag känner mig lite gammal fast jag egentligen inte är det. Jag känner mig lite ofullständig i en pytteliten och smutsig hyresrätt (skulle gärna byta den mot en större och mindre smutsig hyresrätt med hiss istället för brant marmortrapp). Men jag känner inte att jag är gjord för att umgås med dem som generellt söker sig till föräldragrupper och föräldraforum. Jag fattar inte hur mina vänner har gjort som har skaffat “vänner för livet” i de här sammanhangen? Är det mig det är fel på eller har jag bara haft otur? Eller finns det helt enkelt inte fler just nu som föddes på sjuttiotalet eller tidigt åttiotal, bor i hyresrätt med en nyfödd och ett syskon som är mer än två år äldre i en förort söder om Stockholm och som har andra intressen än renovering, barnvagnar och att helt ignorera det faktum att “bebis” är ett böjbart ord? “Idag ska jag och bebis gå ut i vår Brio Blaj Blaj och titta på tapeter. Bebis tycker om det.” Bah! Livet som alternativ. Så himla ensamt hörrni! Nej men ärligt talat. Jag har det rätt bra ändå, jag känner mig bara lite udda och ensam i veckorna när mina vänner jobbar.

IMG_3719

Igår, när jag var hemma hos in kära poddkollega och vän Katta. Med sådana vänner kan faktiskt föräldragrupperna kvitta.

5 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

I förlossningsvården är vi inte jämlika (eller någon annanstans heller)

Det är ju knappast en nyhet att förlossningsvården är i kris. Slutsatsen av min jättelånga förlossningsberättelse är till exempel att även om det kom ut ett friskt barn, så var Karolinska i Huddinge underbemannat och det friska barnet hade troligen kunnat förlösas både tidigare och mindre smärtsamt om inte klåfingriga politikerfingrar hade “omfördelat medel” (ja Filippa Reinfeldt, jag tittar bland annat på dig). Dessutom hade personalen förmodligen haft en lite mer hälsosam miljö att förlösa kvinnor i. Vilket jag tycker att de förtjänar.

Så med detta sagt, låt mig får närma mig en öppen dörr att sparka in nu: Prinsessan Victoria. Hon födde sitt andra barn några veckor innan mig (och stal namnet jag ville ge mitt barn) på Karolinska i Solna.

Victoria hade ett team bestående av överläkaren Lennart Nordström, barnmorskan Cecilia Lind och undersköterskan Marianne Almén. Jag har svårt att tro att de inte hade henne som prio ett under hela förlossningen. Samtidigt får många av oss andra dela på en barnmorska och en undersköterska (om hon inte försvinner) med en eller två eller kanske flera andra födande kvinnor, när det är vår tur. Det beror ju på lite när vi kommer in. Det är ju inte så att en hel förlossningsavdelning står redo och väntar på oss kring beräknat datum för nedkomst. Låter jag bitter? Det är jag kanske.

Det är inte Victorias fel att hon får det så bra. Hon hade inte kunnat få det sämre ens om hon bönade och bad gissar jag. Däremot kan hon faktiskt låta bli att säga att hon vill bli behandlad som alla andra och få det att låta som något ödmjukt. Det är väl inget annat än ett hån när någon i hennes position säger så? Det kommer nämligen aldrig att hända att hon blir en del av “vanligt folk” och det lär hon ju veta om. Victoria kommer alltid, alltid att få Sveriges bästa vård, eftersom att hon hade turen att födas in i kungafamiljen. Samma sak gäller för hennes föräldrar, för hennes syskon och för hennes barn. Fattar hon inte ens vilken avgörande trygghet det innebär att veta att ens barn ALLTID kommer att prioriteras om något händer?

Om en prinsessa i Sverige ska föda ett barn, riskerar hon inte att råka ut för att glömmas bort så länge att barnet i magen får allvarlig syrebrist med bestående hjärnskador och ett liv som totalförlamad som följd. Hon kommer inte att tvingas stanna hemma medan det tar fyrtiofem minuter för en läkarbil att köra fram samtidigt som barnet dör i magen eftersom att INGEN lyssnade när hon sade att det kändes fel. Jag gissar att risken för att förlossningspersonalen är så stressad att de inte hinner förhindra att hennes underliv sabbas för resten av hennes liv är ganska liten. Allt det här har hänt vänner till mig. De är inte prinsessor. Jag tycker inte att det är rättvist eller jämlikt eller ens i närheten av rimligt. Det är inte så att jag missunnar Victoria en trygg förlossning. Det är snarare så att jag tycker att alla har rätt till en sådan förlossning. Så jag vill faktiskt helst att hon ska vara tyst med sin önskan om att “inte få specialbehandling”. FÖR DET KOMMER ALDRIG HÄNDA.

I bästa fall tror Victoria på riktigt att hon kan få samma bristande förlossningsvård som många andra när hon säger så. Jag skriver i bästa fall, för det gör henne i alla fall snäll även om det är förtvivlat korkat. Det andra alternativet är att hon säger det här med falsk ödmjukhet, som en del av hela pr-maskineriet att göra henne mer folklig. Jag vet inte. Jag är väl bara bitter.

Nä men vi tar väl en fin bit på det temat va?

5 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Förstagångsmamma vs andragångsmamma, del ett

Lillebror är i ett utvecklingssprång. Det första av resten av livet, så att säga. Allt är ju perioder liksom, men det är bara för barnets första år som appen Wonder Weeks finns. 

När Isak var späd och den där appen visade det lilla molnet med blixtar, som dyker upp vid varje språng, tog jag emot det med skräckblandad förtjusning. Skräck, för att molnet är en tydlig illustration över barnets humör under språnget, och förtjusning för att det var så himla roligt att följa hans utveckling. 

Nu tar jag bara emot det där språnget med förtvivlan över tidens gång. Jamenja, det är klart att jag vill att lillebrorsan ska utvecklas och det är ju roligt att följa honom också. Men min bebis! Mitt sista lilla spädbarn, med sin fjuniga lilla nacke och sin spralliga lilla kropp. Han är redan tre veckor. Det går för fort! Jag hinner inte med. Alltså magen på honom kan ju inte utvecklas fort nog, så att han slutar få ont – men resten. Resten kan få gå lite långsammare. 

Jag har alltid stört mig på folk som moraliserar över småbarnsåren med att “barnen är små en så kort tid och det går ju så fort och du kommer ångra dig sedan”, så fort man yppar minsta lilla om att det faktiskt kan vara lite jobbigt ibland. Men nu, eftersom att jag vet att det är sista gången – känns det faktiskt som att de har rätt i att det är en himla kort tid. Inte alls sådär evighetslång som trotsperioderna eller vakennätterna har känts. 

Jag lyckas liksom inte tänka runt det här heller. För varje gång jag snuddar vid tanken att jag på ett teoretiskt plan ändå ska hålla trebarnsfrågan öppen, för att psykologiskt lugna mig, så hör jag hur kroppen skriker “nej, nej, nej, nej” och hur äggstockarna börjar skramla efter en bågfil för att kunna såga sig ut. Tror att jag måste kombinera den där Wonder Weeks-appen med en app som gör mig lite mer mindfull. Det är antingen det eller rödvin som är lösningen. 

  Isak vs lillebror. Två veckor vs en och en halv vecka.  

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Bloggförvirrad

Det finns ett uttryck inom amning – “tuttförvirrad”. Det är vad de riktigt hardcore amningsförespråkarna använder när napp och nappflaska kommer på tal. Om du ens viftar med en napp framför ett barn som ammas, så kan barnet bli tuttförvirrat och vägra amma i all evighet och herregud vad dåligt det är FÖR DITT BARN KOMMER ATT FÅ ANKNYTNINGSPROBLEM, BLI KRIMINELLT OCH ALLERGISKT. Ja. Jag ger väl inte så mycket för den där tuttförvirringen. Nya rön säger att napp och nappflaska när amningen kommit igång är helt okej, och själv sitter jag här med en 18 dagar gammal bebis som inte har blivit det minsta “tuttförvirrad” av att få flaska av farsan ibland och att sova med napp när andan faller på. Jag tänker att det där är individuellt och att hardcore amningsförespråkare (likväl som hardcore hatar av amning på offentlig plats) är folk jag inte riktigt orkar lyssna på.

Amning är ju ett ämne jag skulle kunna ägna en hel blogg åt, men det kommer jag inte att göra. Kanske ett mer utförligt inlägg längre fram om varför jag hatar amning (eller mer “auran” som omger den – jag ammar ju själv, vilket var ett helt okomplicerat beslut utan större värdering från min sida). Anyhoodles. Nu tänkte jag egentligen skriva om bloggförvirring, som inte alls har med tuttförvirring att göra över huvud taget.

Som ganska många nog märkte lade jag upp ett inlägg i förrgår om att aldrig få en dotter, som jag sedan tog bort. Saken är att jag fick ett plötsligt infall av att inte orka vara så himla personlig eller privat eller vad man nu ska kalla det. Även om jag tycker att det är en viktig diskussion om att man kan känna sorg över barnet man aldrig fick, samtidigt som att man inte känner någon som helst sorg över barnen man fick. Jag vet faktiskt inte om jag vill att alla ska veta vad jag tycker. Det här med att skriva en blogg som har mellan hundra och tvåhundra läsare när det väl kommer ett inlägg… ni får bra koll på mig, men vilka är ni egentligen? Jag lägger i alla fall upp det inlägget igen, fast med lösenord och så får jag se vad jag gör med det sedan.

Över huvud taget känner jag viss förvirring kring den här bloggen. Jag vet inte vad jag vill riktigt. En gång i tiden ville jag skriva massa politiska inlägg för att förändra världen – sedan började jag engagera mig politiskt på nätet och nu känner jag att det sista jag vill är att göra mig själv angripningsbar genom att skriva saker som folk medvetet kommer misstolka. För det är lite där jag ser den politiska debatten nu. Medvetna misstolkningar och en jävla massa identitetspolitik och jag avskyr båda delarna med lika stor passion. Hej då politiskt aktiva nätliv!

Sedan har jag varit med om en del, ganska jobbiga saker. Ibland tänker jag att det är bra att skriva om det. För min och för andras skull. Samtidigt tänker jag att det inte är så himla kul att vara så öppen jämt. Jag blev till exempel mobbad under flera år. Läser ni som mobbade mig här? Dra åt helvete i sådana fall. Jag vill inte att ni ska ta del av mitt liv. Lika lite som jag vill att personen som snackade skit om mig när jag var i samma rum som henne för att hon blandade ihop personer, ska få ta del av något jag är med om.

Jag vet inte. Det fortsätter säkert som innan. Jag klämmer ur mig fyra inlägg i månaden och spenderar tiden där emellan med att ha ångest över att jag inte skriver något “betydande för mänskligheten”. Ja. Så får det bli!

img_2337.jpg

5 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Ett nytt barn, helt olikt det första

Alltså jag vet ju att även spädbarn har sina egna personligheter och så vidare, men jag är ändå förvånad över den enorma skillnaden mellan Isak som spädbarn och Gosse Jonsson II. Framförallt är jag så himla lättad över att (än så länge) inte behöva amma honom oavbrutet och att lillebrorsan inte bara kan tänka sig att ligga någon annanstans än ovanpå oss, utan även accepterar mat från flaska så att Alex kan vara en del av utfodringen också. 

På det stora hela mår jag så enormt mycket bättre nu, än jag gjorde första gången. Jag har till och med mått så bra att jag har blivit en hippie och burit barnet i sjal ett par gånger! Nu hatade han det i och för sig, så hippielivet fick ett snabbt slut – men ändå! Mitt enda egentliga problem för tillfället, är att detta barn kommer namnges enligt Isaks första förslag, eftersom att det är helt och hållet omöjligt att enas om ett namn i det här hemmet. Så. Säg hej till Prinsessan Bajs:

 

3 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone