Sådant skulle jag aldrig blogga om…

Hanna undrar vad jag aldrig skulle blogga om. Det är ganska mycket faktiskt. En del saker pga ängslighet andra saker pga moral.

Jag är ganska ointresserad av att skriva sådant som hänger ut Alex för mycket. Förutom om jag är skitsur. Då är jag jättesugen på att hänga ut honom och diktar ihop långa inlägg i huvudet om hur taskig han är och hur synd det är om mig. Sedan publicerar jag dem aldrig, för jag är aldrig tillräckligt sur för att tycka att det är okej mot honom att bara ge min syn på en situation i ett forum jag äger.

Sex tycker jag själv är vansinnigt tråkigt att läsa om och att prata om och även att skiva om. Jag har i många år fått höra att jag är pryd som inte vill prata sexdetaljer med folk, eller gå in på mitt sexliv över huvud taget men alltså… varför skulle jag det? Vad är det för sjukt intresse folk har, som vill veta hur jag humpar runt? Skärp er. Dessutom skulle det återigen bli så att jag hänger ut någon i ett forum jag äger. Så nej.

Och så finns det mycket jag vill skriva, men inte vågar för den feministiska debatten är en sjukt trång korridor på nätet just nu. Helt förbjudet att göra fel. Alla måsta ha akademisk kunskap i allt, på en gång. Säga förlåt för sina misstag räcker inte, folk ska ändå förstå att de är ovärdiga i fan fem år efter. Finns det någon förståelse för att även feminister kommer från olika förutsättningar när det gäller kunskap och bildning? Hell no! Ogillar väldigt mycket internetfeminism just nu. Det började med Twitter och sedan sket sig allt.

Ja och så skulle jag väl ändå aldrig blogga ingående om mitt jobb, för intimt om Isak eller någon annan i min familj, förskolan och de som jobbar där/har sina barn där eller de som ÄR barn där för den delen.

Mycket jag inte skriver om handlar mest om ängslighet faktiskt. Jag hatar att missuppfattas och är sjukt rädd att såra någon genom ett ogenomtänkt inlägg. Och så är det mycket jag inte skriver om för att jag tänker att det är tråkigt att läsa. Tänk vad bra den här bloggen hade kunnat bli om jag någon gång lärde mig att skita lite mer i vad andra tycker? Jaja. Den dagen kommer också. Nu ska jag däremot sova. God natt va!

 

 

 

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Varsågod Katta – hur jag gör mina ÅSM sötpotatisburgare

Vi har testat en del matkassar under våren (fortfarande är Mathem bäst om någon undrar), vilket har resulterat i en hel del grejer i kylen som vi inte har använt pga att matkasseföretag ofta gillar  att “toka till det” så fort receptet är vegetariskt. En dag hade jag massa livsbejakande ingredienser i kylen som mest stod och åldrades, däribland en stor jäkla sötpotatis som jag inte alls visste vad jag skulle göra av. Eftersom att jag inte är jätteförtjust i sötpotatiskonsistens (det är ju trots allt ingen riktigt potatis) så bestämde jag mig för att baka in den i en hamburgare tillsammans med en allt annat livsbejakande skröfs och GOSSE om det var en bra idé. Alltså jag gillar egentligen inte färsk koriander, men här funkar det.

Alla två gånger har jag gjort den här burgaren har jag skickat inte alls blygsamma skryt till Katta om hur mycket jag älskar mig själv som kom på det här. Nu ger jag alla er andra chansen att göra den hära och älska er själva också, för här kommer receptet (med reservation för att jag aldrig mäter min kryddning utan bara kör på tills det smakar bra):

FullSizeRender

Sötpotatisburgare med picklad rödlök och limeyoghurt:

ca 350 gram sötpotatis (gör nog inget om det är 500 gram)

en burk bönor (gjorde på limabönor första gången och svarta bönor andra gången)

Ett ägg (vet faktiskt inte om det behövs – testa utan så blir det veganskt!)

En röd chili eller chiliflakes efter smak

En solovitlök

Saften av en citron

En halv förpackning frusen koriander (kanske en halv dl?)

Minst en matsked riven ingefära

Mjöl, minst 1 dl (hade pankomjöl första gången, vetemjöl andra, märkte ingen skillnad)

Salt, peppar och lite soja

Rödlök

Olivolja

Börja med att skala och skiva sötpotatisen i centimetertjocka skivor. Pensla med olivolja, strö över lite salt och baka i ugn tills de är mjuka. Kanske tar en kvart på 200 grader eller så. Pickla rödlök  (en rödlök + saft från en citron eller lime + flingsalt i en påse i kyl i minst tjugo minuter) och rör ihop limeyoghurt (grekisk yoghurt + skal och saft av en lime + vitlök och salt efter behov).

När potatisen har svalnat lite så mixas den tillsammans med bönor, ägg, citron och kryddor i en matberedare. Chili efter behov, så att säga. Jag gillar att det blir lite eldigt, men inte mer än att det går att släcka med öl.

Så här dags är det ganska kletigt, så mjöl behövs. Jag häller på tills det får en bra konsistens, kanske en och en halv dl? En bra konsistens är rätt trög och fast, men inte för torr. Smaka av och passa på att krydda upp innan detta tas ur mixern, för det är svårt att röra ner kryddor när den är så seg. Nu kletar jag över allt i en annan bunke blandar med hackad rödlök. Sedan sköljer jag händerna med kallt vatten utan att torka dem och formar burgare som jag steker i grillpanna på hög värme med olja. Nytt vatten på händerna mellan varje burgare. Har du inte det så kommer smeten vara spridd över hela dina fingrar istället för i burgarform i pannan.

När burgarna är färdiga, efter några minuter på varje sida, kan ni ju för all del servera dem med den picklade rödlöken, limeyoghurten, en skiva ost, lyxtomater och babyspenat i burgarbröd av surdeg pga hipsterfeeling är rätt gött ibland. Att ha klyftpotatis till är överkurs, för jäklar vad mättande de här är. Och JÄKLAR vad goda. Åh nu älskar jag mig själv igen. Måste göra sådana här snart för jag fick banne mig inte nog i helgen! Ja och drick med trefemmor Falcon så klart. Eller Mikkellers alkoholfria Drinkin’ in the sun!

IMG_7501.JPG

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Världens bästa låt

Fifi ville veta mer om musik. Det är ju något jag ofta tänker att jag ska skriva om, men aldrig lyckas för att jag har alldeles för mycket att säga om det. Så jag får väl börja med att vara lite specifik här då och bara prata om VÄRLDENS bästa låt. Jag lovar – det är objektivt. Och vet ni vad som är så bra? Att världens bästa låt, finns på världens bästa skiva. Ja om ni inte redan har fattat det så pratar jag om Sweet Child O’ Mine med Guns n’ Roses, från Appetite for Destruction-skivan.

Varsågod, greppa efter närmsta halmstrå och snacka ner dagens Axl Rose bäst ni vill, men faktum är att han medverkade till att en av tidernas bästa skivor släpptes. Inte konstigt att det ledde vidare till prestationsångest, botox och rastaflätor och någon form av ögonbrynsförfall eller vad det nu är som har hänt där. Hur är det ens möjligt att tänka på detta stordåd utan att bli lite, lite galen? Jag personligen känner mig lite yr bara jag hör introt. Genom alla vänskaper, genom alla förhållanden, genom alla kraschar, i varje kärlek och i varje tid av mitt liv har den här den här låten följt mig. Tro mig, när jag säger att den även ska följa mig till min begravning.

Bubblare utan inbördes ordning:

Livin in Sin – Bon Jovi (ja, jag är en sucker för åttiotalsballader)

Islands in the stream – Dolly och vad han nu heter… Kenny!

Blue Hotel – Chris Isaak

I have forgiven Jesus – Morrisey

Gloria – Patti Smith

Sister – Antony and the Johnsons

Carmina Burana – Carl Orff

Ave Maria – Franz Schubert

Och ja, ganska många till faktiskt. My way med Frank Sinatra är ju till exempel mycket bättre än folk fattar och Shirley Bassey har gjort hur mycket bra som helst. Och Etta James! Och Motörhead är också svängiga och ja det är ju fan vad mycket det finns att välja på – men ingen, ingen, ingen låt har betytt så mycket för mig som Sweet Child O’ Mine.

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Titta jag stickar!

Men hurra vilka bra ämnesförslag jag fick. Tack Hanna för tipset om att skriva om stickning! Det är ju något jag borde göra lite oftare, känner jag.

Jag började sticka första gången i slutet av nittiotalet för att distrahera mig själv när jag slutade röka. Det gick sådär. Jag stickade några hårda delar av en magtröja i ett brunlila, hårigt syntetgarn (slutet på nittiotalet, mind you). Eftersom att jag bara blev arg och ännu mera röksugen av detta lade jag av. Min ömma moder stickade färdigt alla delar av tröjan, men vi satte aldrig ihop den. Häromåret fick jag tillbaka påsen med de håriga delarna och några överblivna nystan. Om jag satte ihop dem? Nej. Jag skänkte allt till ett babyfiltsprojekt för flyktingar. Jag tror att det garnet skulle göra sig bättre som ett gosigt underlag till en behövande bebis, än som en tröja i navelhöjd på vem som helst…

Sedan tog det till 2012 innan jag vågade mig på stickning igen. Efter att ha tittat på när Julia och Annan, som jag poddar med i Rätt avigt, stickade ett tag såg jag till att få ta över mammas avlagda garner och stickor under senhösten och sedan var jag igång. Det gick faktiskt rätt bra först. Sedan gick det dåligt. Sedan gick det bra. Sedan gick det dåligt. Sedan undrar jag om inte min mamma ville bortadoptera mig för att jag var så arg när jag försökte sticka strumpor hemma hos dem den där julen…

Om jag är någon särskild typ av stickare så är jag nog en blandning av en periodstickare och en bitterstickare. I perioder stickar jag maniskt, för att sedan gå över till att bli bitter och tycka synd om mig själv för att jag inte kan allt jag vill på första försöket. Just nu stickar jag ofta men korta stunder, för livet ger mig inte mer tid än så, tackar som frågar.

För tillfället är jag igång med en tröja och stickar den efter mönster den här gången, eftersom att jag efter fem försök har gett upp hoppet om att kunna sticka en efter eget huvud, så att säga. Det är tolv varv kvar tills jag tar av för ärmarna. Det kommer säkert ta tolv veckor i min takt. Hur som helst är detta ett helt omöjligt skede i tröjan när det kommer till att få till en bra bild, men så här ser det ut nu:

Taaataaaa! Mönstret heter Summer-Tea Shirt och finns på Ravelry. Garnet är Rosy Green Wool. Det är ekologiskt, ickekliande och alldeles fantastiskt. Efter att den här är färdig vill jag sticka en pennkjol i svart och isblått. Åh vad jag älskar att sticka! När det går bra.

För övrigt slutade jag inte röka förrän i januari 2006. Ska fira tioårsjubileet med att köpa extra mycket garn!

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Hår

Jättelänge har jag tänkt att jag ska klippa av allt hår. Idag såg vi Mad Max Fury Road. Den var tuff. Nu är jag ännu mer sugen. Men jag är även för lat för att frivilligt klippa mig i en frisyr som kräver omvårdnad igen, så nu hoppas jag lite på att någon ska glömma ett tuggat tuggummi på min kudde så att jag tvingas klippa mig.mad-max_fury-road_furiosa_by-candykiller1 Mad-Max-Fury-Road-Imperator-Furiosa-Full

1 person gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Mors dag 2015 sket sig

Jag vill på förhand be om ursäkt för att det är en dålig ordvits i min rubrik (och eventuellt varna känsliga läsare för att detta inte är ett rumsrent inlägg).

Idag var det hur som helst mors dag. Isak ärade mig genom att sova till tio i sju, vilket är unikt för detta barn som helst hade gått upp halv fem varje morgon om han bara fick. Egentligen hade jag tänkt att vi skulle åka till något ställe där jag kunde springa, medan Frallan och Fisak roade sig med en klätterställning eller dylikt. Men med en träningsvärk som vittnade om att mina benmuskler mest troligt hade krympt till hälften av sin ursprungliga storlek, valde jag att föreslå loppis i Sköndal istället. Man får ju säga att det var en bra idé, trots allt. Förutom att vi hittade en grillhink för trettio spänn, så blev vi spontanbjudna på fika precis efter vi varit på kondis.

När vi kom hem invigde vi grillhinken, medan Isak illustrerade hur det låter när man bränner sig på kol genom att fräsa och vifta med händerna en bit ifrån (se bild). Bortsett från traditionsenlig snålblåst vid grillpremiär (eller vad vet jag om grillpremiär egentligen, jag har aldrig ägt en grill innan denna hink), så var detta en stund av idyll. Solen kittlade våra frusna kroppar med sina strålar, gräset var grönt, en råbock försökte ge mig en hjärtinfarkt genom att hoppa fram cirka två decimeter från där jag stod och ja, livet var helt enkelt härligt.

Isak, förste matvägrare i vår familj, kröp efter en stund ner under bordet och började prata med sig själv. Inget konstigt alls, tänkte vi och log varmt mot varandra över grillspetten. Efter en stund fnissade Alex lite och sade “vad tyst du blev Isak, du sitter väl inte där under och kissar utan blöja” varpå Isak, märkbart ansträngt pressa fram “nej, jag bajsar”.  För att citera Marlin när han och Doris stöter på en djuphavsfisk som vill döda dem i Hitta Nemo: good feeling gone. Jag besparar er detaljerna, men låt oss säga att det inte kändes bättre när vi kom på att Isaks mage är ur form på grund av ett tidigare magvirus.

Alex bar upp skitungen, jag drabbades av en inre kris när jag såg hur det såg ut under bordet och irrade förvirrat omkring en stund innan jag gick upp till familjen. Isaks byxor fick åka i sopen, ity inget plagg är värt prövningen att tvättas efter en sådan här händelse. När alla var rena gick vi ut igen. Men alltså. Svårt att hitta tillbaka till den hjärtliga känsla endast en snålblåsig grillkväll i maj kan ge efter detta. Något ansträngt pressade vi i oss det sista av maten, medan Isak frågade varför han inte fick sitta under bordet så många gånger att någon av oss till slut halvskrek “men det är ju bajs där!!”. Sedan gick vi in. Isak ligger och bubblar muntert i sin säng nu, så som bara en nyskiten person kan göra, och vi andra fryser och är sura. Men men. Jag har inte feberfrossa och mjölkstockning som jag hade på mors dag för två år sedan i alla fall. Glad för det lilla!

Ps. Vi hällde flera liter vatten under bordet. Det gick av flera olika skäl inte att lösa detta på något annat rimligt sätt.

3 personer gillar det här

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

The hard knock life as treåring

Jaha, så idag bet Isak en av sina kompisar på förskolan så hårt att det började blöda. Sedan vägrade han att släppa och efter det vägrade han att be om ursäkt. Typisk sak som får mig att vilja ta honom ur förskolan och börja med hemundervisning. Inte för att jag tror att det är förskolans fel, utan för att jag tycker att det är så jobbigt när han gör andra illa. Och när andra gör honom illa. Ja jag vet att det är en del av livet, men jag tänker ändå ta ut min rätt att tycka att det är skitjobbigt.

När jag mötte Isak och Alex efter jobbet visste jag ju vad som hade hänt, så jag frågade och lirkade lite och ganska snart kom det fram att hans kompis varit dum, att Isak hade bitit fast han visste ju så klart att han inte fick det, men han tänkte ändå inte be om ursäkt. Suck. Gjorde ett nytt försök.

– Isak, du vet ju att man inte får bita

– Aaaah

– Kan du berätta varför du gjorde det?

– Titta mamma, ett torn!

Suck.

Några försök senare gav jag upp. Det sägs ju att de tar ut sig även om de inte visar det. I hans värld hade han blivit förolämpad först, och någon dag kanske han förstår att det inte är en rimlig anledning att bita hål på någon annan för. Helst innan han börjar söka jobb…

Har nu mejlat barnets föräldrar och frågat hur det är, hälsat att vi är ledsna och att vi försöker prata med Isak. Jag hoppas att våra barn kan leka på som vanligt. Typ. Det vanliga är ju trots allt att den ena bits och den andra slåss med bilar som redskap. Lite som treåringar verkar göra i största allmänhet, när de inte får som de vill.

Bra där!

Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone