Fiat Deluxe

being a lady is an attitude

Minnesanteckningar från de senaste dagarna

Sista dagarna i augusti passerar och jag gör mitt bästa för att hålla liv i dem. Jag älskar att det redan känns som höst, även fast en missbedömning av kläder i söndags gav mig en mild mjölkstockning. Alex jobbade hela helgen, så jag var ensam med barnen och min sömnbrist. Mycket gulligull kan sägas om familjelivet, men det är faktisk jobbigt att hänga med två barn en hel dag, utan vuxen avlastning. Särskilt för någon som inte sover på nätterna. Oavsett det, så är det ändå lättare att åka och hitta på saker än att ta det lugnt hemma, eftersom att begreppet “ta det lugnt” inte ingår i Isaks värld. Efter en natt där alla sov utom jag, drog jag därför med ungarna till Drottningholm i lördags. Given succé. Broar, båtar, bröllop och grumligt vatten. Pokémons, änder och kanadagäss. Slott, fika och getingar (varav en kröp på Isaks haka utan att han fick panik!!!).

En vän från Skåne var på besök och vi skulle egentligen ha druckit öl på kvällen, men jag hörde aldrig av henne så det blev inget. Lika glad för det var jag eftersom att jag var mycket mer sugen på att ligga hemma och läsa “Störst av allt” av Malin Persson Giolito (läs!!). Så det gjorde jag.

I söndags tog jag barnen med över till Rindö. Jag hade slagit något slags rekord i att sova dåligt sedan jag var höggravid och hade prick noll tålamod – vilket är en ganska dålig förutsättning för utflykt med barn. Men det gick bra ändå, minus en kris när vi precis skulle gå hemifrån och Isak hävdade att hans ben inte funkade längre. Överlevde min första bilfärja där jag kör bilen. Besökte min gamla kollegas sommarstugepalats. Frös ihjäl i för lite kläder för femton plusgrader. På vägen hem ville Isak cruisa genom Vaxholm med nervevad fönsterruta och lyssna på Bad Medicin med Bon Jovi. Det var ju så klart väldigt svårt att säga nej till, så vi gjorde det en stund innan vi svängde av söderut. Sedan var det dags att hämta upp Alex efter jobbet och köra vidare till den trevliga familjeaktiviteten “storhandla på Willys åt barnen på förskolan”, trots att vi alla var trötta som härken. Detta är nog det jag ogillar mest med att vara del av ett föräldrakooperativ. Hatar verkligen handlingen. Den och när man blir inringd på jour på väg till jobbet, för att vända om och få ett nytt samtal när man nästan är precis framme om att “nej, det blev inget”. I övrigt är jag mest nöjd.

Igår var det första arbetsdagen inklusive kick off på Långholmen. Hurra!

Inatt vaknade jag upp med feber och halsont. Karl verkar uppleva samma sak. Jag skulle ha fixat en massa inför resan egentligen, men hela huvudet är fyllt av fluff-fluff så jag kan inte tänka. Försöker avsluta flytten av den här sidan istället, men det går sådär. Har nu lagt ut nästan femhundra spänn på att koppla om mig till one.com, trots att jag egentligen hade en billigare lösning som jag nästan var färdig med. Nu verkar det inte funka utan att jag kontaktar GoDaddy som jag ligger hos för tillfället. GoDaddy som bara kör telefonsupport och jag som intensivt ogillar den nya tidens telefonsupport med säljhurtiga människor. Suck. Får se om det löser sig innan jag åker till Kroatien, eller om det blir svart här ett tag. Hepp!

1 person gillar det här
Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Tipsa mig!

Jag sitter och pysslar med länklistan i bloggen som jag kommer att rikta om den här adressen till snart och drabbas av ovälkomna insikter. Jag lever sannerligen inte som jag lär. För jag lär en jäkla massa om normkritik och privilegium och så vidare – men vad händer sedan? Sedan sätter jag mig och läser böcker av, i huvudsak, vita heterokvinnor i västvärlden. Läser bloggar av, i huvudsak, vita heterokvinnor i västvärlden. Och jag tänker att det blir ju extremt mycket av mig själv i allt jag tar in, om ni fattar vad jag menar? Jag är inte missnöjd med vare sig böckerna eller bloggarna jag läser, men jag behöver blanda ut det med upplevelser som inte enbart kommer från min egen värld.

Jag skulle bli så himla mycket bättre på det här i år, men än så länge har jag bara läst tre böcker som inte är skrivna av vita heterokvinnor i västvärlden, och det är ju inte så himla mycket även om böckerna var sådana som stannar kvar (En bön för de stulna, Om jag var din tjej och Morgon i Jenin – läs dem!). Och bloggarna. Tja. De flesta är ju som jag. Vita kvinnor, någonstans mellan trettio och fyrtio, eventuellt med tillhörande barn, i heterorelationer.

På något sätt har jag så väldigt mycket lättare att ta till mig av andra delar av världen än min egen när det kommer till nyheter, debattartiklar, tv-serier och filmer. Det är mest böckerna och bloggarna som inte funkar och det är enbart på grund av lathet. Jag tar det som ligger närmst, och det som ligger närmst är tydligen alltid min egen grupp. Så om ni har några tips som ligger lite längre bort, får ni gärna ge dem till mig – medan jag, på riktigt, anstränger mig för att leta vidare. Det här är ju löjligt.

 

1 person gillar det här
Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Bröderna Jonsson

Det är lika delar fint, som oförklarligt, att Karl tycker att Isaks mest irriterande ljud är så himla roligt. Det är även ganska jobbigt för oss som inte har hörselkåpor på oss till vardags. 

1 person gillar det här
Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Jag skriver för att det är synd om mig

Vi har en fas igen. Eller Karl har en. I alla fall idag. Igår sov han som vanligt till halv elva, men det spelade ju inte så stor roll eftersom att Isak är hemma på måndagar och han går upp innan sju. Jag själv hade tagit Legrigan natten till igår och somnade sittandes två gånger, medan jag försökte leka med Isak på morgonen. “Men mamma, då kan ju inte leka om du bluuuundaaaar”. Jaha. FÖRLÅT SÅ HIMLA MYCKET DÅ.

Idag är Isak på förskolan till sin egen stora lycka, och även min. Dock tyckte Karl att det var läge att först köra på en natt med massa amning, trots att han har klarat sig finfint utan det innan, för att sedan anse att sju var en lämplig tid att gå upp. Var jag pigg efter det? Inte alls.

En gång sade en vän till mig att mina ögon hängde som råttpittar när jag var trött (har jag skrivit om det innan?). Jag vet fortfarande inte vad han menade, men jag kände att risken fanns att mina ögon hängde så idag. Det var sannerligen inte looken jag var ute efter när jag skulle fotas för tidningen Publikt (jo jo) klockan tio. Så jag gick upp och tog en snabbdusch medan Alex fortfarande var hemma, sedan försökte jag lägga mig med Karl igen. Fem i nio somnade han, och även jag. Tio över nio ringde klockan. Cirka trettio minuter och några bebisrelaterade olyckor senare var vi på väg, med ögonen hängande som jag vet inte vad.

Efter fotograferingen såg jag på Karl att han kanske ville sova lite. Brukar du säga “sov när barnet sover”? Okej. Då vill jag eventuellt slå dig. Så sluta med det. Eller du kanske tänkte att jag kunde lägga mig på gatan för att försöka kompensera för nattens förlorade timmar? Det tänkte inte jag. Dock är jag inte sämre än att jag fattar att om Karl sover när vi är på språng, kan jag i alla fall sätta mig på ett café och läsa en bok under tiden. Sagt och gjort: vi gick till Waynes.

Precis när Karl skulle till att somna ringde hans farmor och undrade om jag skaffat kreditkort än. Det hade jag inte. Jag vill ha pengar jag har, inte pengar som är på låtsas och som riskerar att kosta mer än de ser ut att göra. Jo, men då visade det ju sig att vi feltolkat hyrbilsfirman i Kroatien, så det räcker inte med att ha självrisken på ett konto utan de vill att man ska ha ett kort med låtsaspengar för det ändamålet. För det är tydligen bättre än riktiga pengar? Fattar inte den logiken alls, men så reser jag inte särskilt ofta heller. (Att svara “men så är det alltid, så gör hotell också” kommer inte göra mig på bättre humör, så känner ni för att svara det kan ni ställa er med “sov medan barnet sover”-folket i hörnet och skämmas)

Min bok-ro ersattes således av kreditskortsilska. Jag halsade mitt kaffe och gick.

För att försäkra mig om att det verkligen, VERKLIGEN, inte gick att lösa på något annat sätt, ringde jag hyrbilsfirman. Trettiofem minuter senare svarade de att nej, du kan inte göra på något annat sätt. Världen är ur led. Du måste skaffa ett kreditkort. Så jag gick till SEB vid Liljeholmstorget, men det fanns så klart inte kvar. Så jag gick till bilen och knappade in deras nya adress på gps:en. Men den var fel. Så jag knappade om adressen och hamnade vid Liljeholmskajen mitt i lunchrusning och fick därför stå på en parkering som kostade 40 kronor i timman. Hur lång tid tar det på SEB mitt under lunchen? Säkert 70 kronor parkering i alla fall, tänkte jag och lade i det. Under tiden hade Karl somnat i bilen. Skulle jag sova samtidigt som honom på parkeringen då? Eller hur tänker ni “sov samtidigt som barnet”-människor? Ni kanske tänker att folk alltid är hemma och att ingen någonsin lider av insomningsproblem och att bara för att det funkade för er, så funkar det för alla? Sjukt dåligt sätt att tänka, om ni frågar mig.

Hur som helst. Det tog inte så lång tid på SEB. Det tog fyrtio minuter, vilket i och för sig är tillräckligt lång tid, men det är inte 70 kronor i parkering-lång tid. Jag beställde ett jävla kreditkort, som jag tänker säga upp så fort jag kan sedan. Det här är första gången i mitt liv jag har behövt ett kreditkort, så jag räknar med att jag kan leva trettiosju år till utan att behöva ett igen.

Jag unnade mig en kopp Selecta-kaffe på vägen ut från SEB, innan jag ägnade resten av 70 kronors-parkeringen åt att jaga Pokémons nere vid vattnet. Med framgång faktiskt! Fast egentligen är det en sanning med modifikation, för mitt i Pokémon-jakten, visade det sig att Karl hade skitit ner sig totalt. Det kändes inte som framgång. Särskilt inte när jag insåg att jag glömt servetter och vatten hemma. Förbannat!

I alla händelser. Dagen har varit skit. Nu är vi hemma, Karl vill inte sova utan ägnar sin tid åt att gnälla entonigt i babygymmet. Jag funderar på om jag verkligen skulle sakna att ha hår ovanpå huvudet, för jag är rätt så jäkla sugen på att slita av det just nu. Men jag väntar nog en stund. I dagens anda lär väl Isak vara på sitt sämsta humör när jag hämtar, och då kan det kanske vara värt att ha några strån kvar att ta av.

Carpe diem.

1 person gillar det här
Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Arbetar lite med mig själv då

Den går ju upp och ner lite, den där självkänslan. Ganska länge var den riktigt bra faktiskt. Sedan blev jag gravid. Då blev den lite sämre. Efter graviditeten blev det ännu sämre. Fem månader av amningshormoner och utspridd nattsömn efter det, samt lite för lite kontakt med verkligheten, har fått ner den på ganska låg nivå. Inte sådär att jag hatar mig själv, men jag har blivit så sabla ängslig igen. Lägger alldeles för mycket makt i andras händer. Säger inte ifrån som jag brukar. Velar. Ängslar mig. Alltså. Ibland vill jag bara lappa till mig och sucka “kooom igeeeen”. Därför tänker jag göra om mig själv till en självhjälpsbok nu. Inte så att jag kommer att störa folk med “tänkvärda” citat. Nej. Jag tänker bara skita i att ursäkta mig och så tänker jag sluta försöka förekomma kritiker genom att kritisera mig själv först. I en vecka. Nej det kanske inte låter som en enormt lång period, men vet ni vad? Det kan ni ta och skita i att det inte är. HA!

5 personer gillar det här
Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Den bästa av dagar!

Från att ha varit en person som läser, blev jag en person som läser sparsamt och därifrån till en person som inte läste alls under ett år för att till slut bara känna att hela jag stagnerade i utveckling på grund av mitt ickeläsande. Av böcker alltså. Aftonbladet är legat mig varmt om hjärtat oavsett (vilket kanske också bidrog lite extra till den avstannade utvecklingen). Till slut började jag ju då i alla fall läsa igen och det var nog i grevens tid, för jag hade nästan slutat prata rent år 2014. Sedan hände ditten och datten och jag och Katta startade En förbannad podd och helt plötsligt var det i början av den här sommaren då jag trillade över Elizabeth Hands Generation Loss. Helvetet vilken bra bok! Den gick inte att släppa. Jag levde fortfarande kvar i den några veckor efter att jag hade läst ut den när Fridah på Skugge & CO hörde av sig och frågade om vi, alltså jag och Katta, ville intervjua Elizabeth (eller Liz, som jag tycker att jag får kalla henne nu) i vår podd. Haha, det kan du fethaja att vi ville!

Det här var i juni och mitten av augusti kändes orimligt långt fram i tiden. Men tiden går som bekant asfort och igår var det redan dags. Eftersom att jag är tidspessimist i grunden var jag på plats ungefär fyrtiofem minuter innan utsatt tid – precis lagom till fika. Det var nog tur, för jag var faktiskt sjukt nervös. Dels för att träffa Liz, men också för att prata engelska som spelas in och som folk sedan ska lyssna på i en tid där många gillar att anmärka på andras brister. Skulle jag ens komma ihåg något annat än hälsningsfraser och restaurangbeställningar? Ja hujeda mig och gud förbjude att man någon gång bara kunde slappna av och skita i skit.

I alla händelser. Jag kom ihåg hur jag gör när jag pratar engelska och Liz var världens mest avslappnade och fantastiska person. Jag glömde bort att vara nervös ända tills vi tryckte på inspelningsknappen, då kom jag ihåg det en liten stund, men sedan släppte det där med. Efter en intervju som enligt Elizabeth var den roligaste hon gjort på hela dagen (HURRA!!), gick vi och åt tillsammans med henne och Fridah. Vi avhandlade Donald Trump, svampförgiftning och varför vi älskar Cass Neary, som är antihjälten i Genration Loss (och Se mörkret, som släpptes häromdagen i svensk översättning – ni gör bäst i att köpa båda). Efter det var vi med på boksläpp, bokläsning och intervju av Sara Bergmark Elfgren och Helena Dahlgren. Sedan var det slut. Vi träffade några som kände igen oss från podden, vilket gav lite av en svindelkänsla måste jag säga. Efter det hade jag ganska bråttom hem på grund av amningsissues.

Hur som helst. Så himla rolig kväll. Så jäkla mycket kul vår lilla podd för med sig, inte bara när vi spelar in. På grund av en historia med många idioter i rollerna, är jag alltid inställd på att det jag gör kommer att mottas med hån och blir därför uppriktigt glad och lite förvånad när de flesta, trots allt, bara är så himla rara jämt. För att citera mitt barn “jag älskar det här hundra, miljoner”.

Jag och min kompis Liz.

Jag och min kompis Katta.

 

1 person gillar det här
Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Living on the edge

Så igår drack jag kaffe klockan sex. Eller klockan på tok för sent för en tant. Somnade först efter tre i natt. Sedan vaknade Karl vid fyra, sex och åtta bara för att han kunde. Och efter det var Isak vaken och Alex redan på jobbet och jag fick vara ensam med båda barnen, varav det ena pratar oavbrutet, prick hela dagen. What doesn’t kill you och så vidare… Åkte till jobbet för att säga hej, satt sedan i köer hela vägen hem och lyssnade på en pladdrande fyraåring. Var han tyst en halv minut ens? Eventuellt om vi lägger ihop andningspauserna, som jag inte är helt säker på att han tog. Är nu tröttare än påven i skogen. 

Så idag dricker jag kaffe när klockan är fem i fem istället. Inte fullt så sent som igår, men ändå långt efter principen “inget kaffe efter tre”. Känner mig som ett pågående, moraliskt förfall. 

2 personer gillar det här
Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Bäst den här veckan

Fy fan vad jag älskar att bada i sjöar och hav ska ni veta. På grund av detta har det känts lite deppigt att augusti redan har betett sig som höst, trots att jag egentligen gillar hösten, för fram till igår hade jag bara fått till ett bad den här sommaren. Men igår, IGÅR, när min väderapp som vanligt hade fel och solen sken istället för att gömma sig bakom moln och blås, drog jag snabbt på mig bikinin, någon slags positiv inställning till livet och gick ner till sjön. I espadrillos, för det är tydligen sjukt bra att ha på fötterna när man ska gå långt. Har ni inte hört det? Nej, men det kanske ni har missat eftersom att det visade sig vara en sjukt dålig idé som medförde en hel del lidande. Till mitt försvar hade jag glömt ungefär två km av vägen och tänkte att det skulle bli 4 km tur och retur och inte över sju.

Hur som helst. Är officiellt tant nu, för tydligen tycker jag att badvatten som ligger strax under arton grader är “uppfriskande”. När det har slutat svida i skinnet av kylan, vill säga. Jävlar vad kallt det var när jag hoppade i. Kändes nästan som att huden fick ångest, men efter ångesten var det riktigt skönt. Badade säkert en kvart innan jag gick upp och bytte om bredvid ett skotskt bröllop, som tydligen skulle mingla precis ovanför bryggan.

Efter det gick vi till en park och åt pizza, sedan gick vi hem till vår gata i stan och jag satt ute och drack alkoholfri öl och blev hög på livet och tänkte att fan om jag inte ska bli en året-runt-badare nu. Det var dock innan jag vaknade till mulet, snålblåst och en temperatur som försökte lura mig att den var 17 grader i morse. Alla bad utanför sommarmånaderna kommer som vanligt att ske i badkaret. Men det tar inte bort det faktum att det var en otroligt bra idé att gå iväg och bada igår. Espadrillosarna och alla blåsor till trots!

Bra där!
Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Förbereder för en fattigare höst

Kokar bönor, planerar klädförsäljning och pekar om den här lilla bloggen till en gratis wordpress-sida istället för att ha den på webbhotell för 1500 kronor per år. Känns ju som ett rätt dyrt projekt när jag inte har hela min själ i det. Jag köper inte så himla mycket grejer till mig själv, och köper jag något är det i regel på loppis, men jag tänker att jag kanske borde skita i att gå på garnmässan den här hösten – för tydligen kan jag inte låta bli att köpa fem kilo garn som jag inte stickar upp, när jag går dit. På grund av ett intensivt odlingsintresse hos Alex är vi nu också självförsörjande vad gäller chili. Så himla synd att jag har den mest skandinaviska mun denna värld har skådat och börjar svettas bara av att titta på chili, men vi behöver ju i alla fall inte lägga några pengar på Alex konsumtion på ett tag. Kommande projekt är att gå igenom kyl, frys och skafferi och mixtra ihop rätter av det vi har. Jo. Och så ska jag göra ett jävligt snyggt excelark över vår ekonomi. Jag vet att många har haft sådana i tusen år, men vi har varit lite mer familjen som kör på och tänker att den andra har någon slags känsla för det som det borde finnas en känsla för och sedan förenas vi i ångest mot månadens slut. Nu tänker jag att vi kan inleda varje månad med den ångesten genom att fylla i ett kalkylblad istället. Bra va?
Vad har ni för oumbärliga spartips att dela med er av?

20140315-071209.jpg

Alex chili och förra senhösten, eller om det var i vintras. Livet flyter ihop.

 

 

Bra där!
Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone

Åtta år och lite till

På midsommardagen år 2008 träffades jag och Alex. En gång i tiden mindes jag vilket datum det var, men eftersom att midsommardagen hela tiden infaller på olika datum har jag blivit förvirrad. I år var jag tydligen så pass förvirrad att jag inte ens reflekterade över att vi har passerat någon form av årsdag förrän för prick sju minuter sedan. Alex har visst också missat det. Jag vet inte om jag tycker att det är så himla viktigt egentligen. Jag behöver inga anledningar att dricka bubbel annat än att det är sjukt gott och det är ju inte så att vi måste göra slut nu för att ingen av oss kom ihåg att säga “grattis”, eller vad det nu är man förväntas säga den dagen. Ett grattis hade i och för sig inte varit helt orimligt här. “Grattis till att vi var så fulla att vi inte minns vad vi sade till varandra den kvällen, det här året heller”. Bara tanken på att det minnet skulle kunna ploppa upp… hu.

I runda slängar tre veckor efter den där monsterfyllan när vi träffades skulle jag i alla fall åka till Skåne. Det hela gjorde mig lite osäker. Det var liksom lite för tidigt för att säga att vi var ett par, men det var också lite för sent för att inte säga hej då på ett ömsint vis, så jag gjorde det enda vettiga av situationen. Jag citerade Dean Martin:

I don’t want to be the one to say I’m gonna miss you but I will

Må så vara att Dino sjunger om en kvinna som lämnar honom för en annan man. Rycks meningen ur sitt sammanhang är den faktiskt en subtil kärleksförklaring och i sammanhanget “tillfälligt farväl av eventuell partner” en mycket smakfull sak att sjunga. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig till svar egentligen, men jag hade kanske hoppats på lite hångel i alla fall. Jag visste ju så lite om svartmetall på den där tiden och Alex var rätt nere med skiten, om en säger. Så tydligen var det enda som ploppade upp i hans huvud och som kändes lämpligt för tillfället ett Venom-citat. Om någon som inte vill födas. Låt mig googla fram det till er:

Torment beastial sex
Mother screaming in pain
Father rules hell’s domain
I don’t want to be born

Ja det var ju sannerligen ord som fick rosor att slå ut i bröstet. Jag tror till och med att det var den gången han hade ätit upp mitt resegodis “i sömnen” (enligt honom själv). Jag skulle åka jättelångt! Det var JÄTTEMYCKET godis i påsen. Vi hade setts i tre veckor. Vem gör ens så efter tio år tillsammans? Helt uppenbart någon som svarar på Dean Martin med Venom-citat, det är en sak som är säker. Nu har vi i alla fall varit ihop i åtta år och har två barn och ja, han har ju väldigt många sidor som gjorde att jag ändå kom tillbaka efter resan trots godiset (men det gör fortfarande ont att tänka på).

Anyhoodles. Så här såg vi ut när vi var lite yngre (när vi var ännu lite yngre och Alex hade långt hår och jag inte hade linser utan svartbågade glasögon, så såg vi nästan likadana ut med undantaget att Alex hår är som tagel och mitt är som tagel som har gått på heroin hela sitt liv):

44912_446933232349_5921547_n

Andra saker jag har tolererat i det här förhållandet: en skinnväst (SKINNVÄST) och ett helt bisarrt intresse för Bajen-fans. Så ni kan ju bara tänka er hur mycket annat som måste vara bra, för att uppväga allt det där dåliga. Det här inlägget är alltså en kärleksförklaring. Puss hej!

Bra där!
Share on FacebookShare on Google+Pin on PinterestTweet about this on TwitterShare on TumblrEmail this to someone
« Older posts

© 2016 Fiat Deluxe

Theme by Anders NorenUp ↑

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: